Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
tal, därför att den man talar med icke kan eller
vill följa med, och började åter gå framåt med sin
trötta lutning. Men vid detta vaknade Magdas
medlidande, hennes skygghet trängdes undan, och hon
erfor en underlig känsla af att i detta ögonblick
vara den starkare.
— Hvad tänkte du då på, Helga, frågade hon
sakta, vill du inte säga mig det?
Helga vände hastigt hufvudet mot henne.
— Vill du veta det?
— Ja, det vill jag.
— Jag menar, att det är oerhördt, när det
finns så mycket att göra, att behöfva ta sin kraft
till att hålla sig uppe, hvad är det för dåligt material
man är gjord af?
— Jaså är d e t hvad du tänker på, sade Magda
sakta och eftersinnande, då måste jag ha pinat dig
outsägligt med allt mitt prat.
— Pinat mig? Alla har ni pinat mig, men du
har varit värst, älskling.
— Ja, jag börjar nästan förstå det. Det är så
dags. Men jag kunde ju inte veta —
— Att medan du talade till mig, som om jag
vore densamma gamla Helga, var jag nedsjunken i
den obotliga olyckan att stå utanför generationernas
sammanhang och icke äga någon gemenskap med
de gamla och de små, dem, som lämnar oss och
dem, som kommer.
— Men du begär väl inte att jag skall tro att
du, Helga, skall stanna nere i någon personlig
olycka, du, som är kommen i världen icke för din
egen skull.
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
