Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
— Var du glad att du får lefva och gör inte
slut på din nådatid.
I detsamma kom Helga ut i tamburen. Hon
visste, att Cornelia var kommen, men hade ingen
aning om Rosa, och hon stod ett ögonblick oviss.
Cornelia kom henne till hjälp: nu får Rosa uträtta
sitt ärende själf, sade hon, godnatt, doktorn, Gud
styrke dig, Rosa. Och fullkomligt lycklig öfver
att vara i centrum för Guds verksamhet på jorden
skyndade hon hemåt, utan att bekymra sig om
hur benen värkte.
Denna gång behöfde inte Rosa sitta i
mottagningsstolen. Hon fick komma in i doktorns privata
rum, som hon aldrig sett förr, och Helga bjöd
henne slå sig ner vid fönstret. Utan att säga ett
ord hade Helga därigenom låtit Rosa förstå, att
detta besök ansågs viktigt, ja, afgörande för hennes
framtid, och att hon tog för gifvet, att Rosa kom
med ett beslut.
Rosa greps af en underlig stämning ofvanpå
den leda och modlösa förtviflan, som fört henne
först till Cornelias bostad, så till fadern och så
hit. Hon satt och såg sorgset ut i skymningen
med de få ljusen bortom vattnet. Helga, som
iakttog henne, såg att ansiktet, nu utan smink, var
blekt och tärdt, och denna unga flicka hade redan
fullt af repor i huden, liknande runor.
— Tycker doktorn, att jag skall resa till
Amerika? frågade hon plötsligt.
— Ensam? frågade Helga snabbt.
— Ja, naturligtvis, om jag skall resa.
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
