Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
hade gett mig den en gång i världen, jag tyckte
inte att den var så särskildt vacker, men den skall
vara så gammal. Och nu, när han gift sig, ville han
ha igen den. Jag hade lagt fram den, och han tänkte
ta den och gå, och jag sa inte ett ord, men hur
det var, i dörren vände han och la’ upp hundra
kronor. När jag talte om, att jag skulle kanske
resa till Amerika, så bjöd han mig fem hundra,
om jag ville stanna.
— Stackars frostfjäril, tänkte Helga, som mycket
väl mindes Eldings unga fru från
Iifförsäkrings-festen, och en tanke gled förbi henne: rätt hvad
det är sitter hon i mitt mottagningsrum.
— Skulle jag inte ha behållit pengarna?
frågade Rosa skyggt. Ringen var ju i alla fall
min, och jag behöfde pengar till hyran. Han är
rik nu, sedan han blef gift.
— Ja, inte bryr jag mig om honom, svarade
Helga. Hon satt och undrade om mannen
uppskattade, att flickan inte gjort något försök att
komma i förbindelse med hans fru.
— Nå, Rosa, sade hon, när vill du resa?
Rosa ryckte till.
— Men hvad skall jag göra, när jag kommer
öfver? frågade hon, jag kan ingenting.
— Jag har kanske ett förslag, sade Helga. Rosa
har ju alltid varit blomstervän? hur skulle det vara,
om Rosa kunde få plats vid en blomsterfarm i
Illinois?
Rosas ansikte sken upp, men föll åter.
— Hur kan doktorn bara tro, att det kan vara
möjligt, sade hon klentroget. Helga reste sig och
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
