Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
och ge den hjälp, som begärdes, icke mer. Hon
skulle endast sätta vakt vid själfva afgrundens brant.
Kunde flickan fritt och frivilligt genomföra det hon
i kväll beslutat under inflytande af Helgas närhet,
trött af dagens lidanden, af alla fåfänga försök att
finna en lösning, då kunde man helt säkert med
lugn låta henne resa, då var hon utom fara. Helga
kände sig viss om, att detta skulle ske, det var
något af hennes gamla trygga tro, som lyste öfver
Rosa, men att det var den, som gifvit flickan kraft
att besluta, det visste väl ingen af dem.
Det föll henne in, att dessa öden omkring
henne, som tagit hennes tid och intresse så länge,
ett efter ett fullbordades och gledo undan henne,
nu när krisen var öfver, och de lugna banorna lågo
framför dem. Det skulle nästan kunnat tydas som
ett förebud, att hennes tjänstetid var utlupen, om
icke nya öden växte upp omkring henne, nya
dramer förbereddes, nya kriser stucko upp, andra
hjärtan blödde, andra smärtor stungo, andra tårar
fälldes.
— Allt växlar, knoppas, blommar och dör, jag
ensam är orörlig, jag vissnar blott omärkligt. Jag
är med i allt och dock utanför allt.
Hon kunde våga säga sig allt detta i dag, ty
det smärtade icke mycket. Hennes hjärta hade
ro och var stolt däröfver.
— Jag är beredd på många återfall. Jag får
mycket mödosamt arbete att bygga upp igen. Och
allt detta som skall komma, måste utkämpas
omärkligt, ty den ensammes öde utlöser sig icke i reaktion
mot andra människor, icke i gåfvor och gengåfvor
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
