Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA DELEN.
I.
På den kala slätten, i den stjärnlösa natten, som var mörk och tjock som
bläck, gick en ensam man stora landsvägen framåt från Marchiennes till
Montsou, en tio kilometer lång, stensatt väg, som skar rakt igenom hvitbets ■
fälten. Han icke ens såg den svarta marken framför sig och han hade ingen
förnimmelse af den vida, flacka horisonten annat än genom marsblåstens
pustar, vindstötar, häftiga som på hafvet och isiga därigenom, att de hade sopat
fram öfver kärr och kala trakter. Ingen skugga af något träd stack af mot
himmeln, vägen sträckte sig som en vågbrytare i mörkrets förvillande töcken.
Mannen hade lämnat Marchiennes bortåt klockan två. Han gick med
långa steg och huttrade af köld i sin tunnslitna bomullströja och i sina
manches-terbyxor. Ett litet paket, inknutet i en rutig näsduk, var honom till stort
besvär; han tryckte det mot sidan än med den ena armbågen, än med den
andra, för att på en gång sticka båda händerna djupt ned i fickorna — dessa
stelfrusna händer, som östanvinden piskade, så de blödde. En enda tanke
sysselsatte hans hjärna, den tomma hjärnan hos en arbetare utan
sysselsättning och utan tak öfver hufvudet, nämligen hoppet, att kölden skulle bli
mindre skarp efter dagens inbrott. På detta sätt hade han gått under en
timme, när han på vänstra sidan, två kilometer från Montsou, fick syn på röda
eldar, tre brasor, som brunno ute i fria luften, liksom vore de hängande i
den. Först tvekade han, gripen af fruktan, men sedan kunde han inte
motstå det pinsamma behofvet att få ett ögonblick värma sina händer.
Mannen kom in i en hålväg. Allt försvann. Till höger om sig hade
han en inhägnad, ett slags vägg af tjocka plankor, som inneslöt en järnväg.
En gräsbevuxen sluttning höjde sig på hans vänstra sida, och däröfver sköto
upp hopgyttrade husgaflar, så att det såg ut som en by med låga, likformiga
tak. Han gick ungefär ett par hundra steg. Vid en vägkrök blefvo eldarna
plötsligen åter synliga helt nära honom, utan att han bättre nu än förut
förstod, hur de kunde brinna så högt upp mot den mörka himmeln, lika rökiga
månar. Men en annan anblick nere på marken hade kommit honom att stanna.
Det var en tung massa, en sammangyttrad hop af byggnader, hvarifrån höjde sig
silhuetten af en järnverksskorsten; på några få håll trängde ljussken ut genom
de smutsiga fönstren, fem å sex sömniga lyktor hängde utanför vid
ställningar, hvilkas svärtade virke drogo upp otydliga konturer af jättelika träbockar;
och från denna fantastiska företeelse, som låg försänkt i rök och mörker,
hördes en enda röst, de grofva och långa andetagen af den utfrustande ångan,
som man inte kunde se.
Mannen fann nu, att det var ett grufschakt. Han greps åter af blygsel:
hvad skulle det tjäna till? Han skulle inte få något arbete. I stället för
1. Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
