Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tugga om sina minnen framför lågorna, som stundtals prässades tillbaka af
vindstötarna. Åh, det var sannerligen inte i går, som han och hans familj
började att hugga i kolflötsarna. Hans familj hade arbetat hos Montsous
grufbolag, ända sedan detta bildades, och det var länge sedan, redan
ett-hundrasex år. Hans farfar, Guillaume Maheu, då en slyngel på femton år,
hade påträffadt smideskolet i Requillart, bolagets första grufva, en gammal
och numera öfvergifven grufva därborta, nära Fauvilles sockerbruk. Hela
trakten visste det, och det bevisades däraf, att den upptäckta flötsen
kallades för Guillaumes flöts, efter hans farfars förnamn. Han hade aldrig känt
honom, en stor bjässe, efter hvad man berättat, mycket stark, död af
ålderdom vid sexti år. Sedan var det hans far, Nicolas Maheu, kallad den
röde, som vid knappt fyrti års ålder hade blifvit kvar nere i
Voreux-grufvan, som man den tiden började gå ned på djupet med: ett ras ... totalt
krossad, hans blod drucket, hans ben slukade af klipporna. Två af hans
farbröder och senare hans tre bröder hade också fått släppa till skinnet
där. Han, Vincent Maheu, som kommit undan nästan helskinnad, bara lite
krokig i benen, ansågs för en fullvaggad en. Men hvad skulle man för
resten göra? Man måste arbeta. Det gjorde man ju, son efter far, liksom
om man skulle ha gjort något annat. Hans son, Toussaint Maheu, gick nu
och slet ut sig därnere och hans sonsöner och hela hans släkt, som bodde
därborta midt emot i grufbyn. Etthundrasex års kolbrytning, småpysarna
efter de gamla, för samma husbonde; många borgare skulle inte kunna så
bra göra reda för sin historia, inte sant?
»Går väl an, bara man har något att äta», mumlade Etienne om igen.
»Det är just, hvad jag säger: så länge man har en brödbit att tugga på,
kan man lefva.»
Bonnemort stod och teg med blicken vänd åt grufbyn, där ljusen började
att tändas, det ena efter det andra. Klockan slog fyra i tornet i Montsou;
kölden blef allt skarpare.
»Och ert bolag är rikt?» återtog Etienne.
Gubben höjde på axarna och lät dem åter sjunka ned, liksom om han
dignade under en massa af pengar.
»Ja, ja... Kanske inte så rikt som dess granne, Anzinbolaget. Men
miljoner och åter miljoner. Man kan inte mera räkna. Nitton grufvor,
af hvilka det arbetas i tretton, och sex för pumpning eller luftväxling...
Tiotusen arbetare, inmutningar, som sträcka sig öfver 67 kommuner,
uppfordring af 5,000 tunnor kol om dagen, en järnväg, som sammanbinder alla
grufvorna med hvarandra, och verkstäder och fabriker!... Åhja, åhja, nog
finns det slantar!»
Ett rullande af grufvagnar på spårvägarna kom den stora, gula hästen
att spetsa öronen. Där nere måtte nu buren vara reparerad, och folket hade
åter tagit itu med arbetet. Medan gubben åter spände för sin krake för att
ge sig af dit ner igen, vände han sig åt djuret och sade helt sakta:
»Jag får inte vänja dig vid snack, du lata kräk. Tänk, om herr Henne-
beau visste, hur du spiller tiden!»
Grubblande stod Etienne och såg ut i natten. Han frågade:
»Är det herr Hennebeau, som rår om grufvan?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
