Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föra med sig i skinnet ett duktigt kvantum hetta för att kunna trotsa fukten
i grufvan. Men denna morgon hade man roligare än vanligt, ty man
skojade med Moquette, en vagnskjuterska, en 18-årig, duktig och snäll flicka,
hvars väldiga barm och akterdel höllo på att spränga sönder tröjan och
byxorna. Hon bodde i Requillart hos sin far, gamle Mouque, stalldräng,
och sin bror Moquet, som var gamsare. Men som de inte hade samma
arbetstimmar, gick hon ensam till grufvan och uppe i sädesåkrarna om
sommaren och bakom en mur om vintern hade hon trefligt tillsammans med sin
älskare för veckan. Det där var hela grufvan, med om, en riktig kretsgång
af kamrater, utan vidare följder. En dag, då man brydde henne för en
spiksmed i Marchiennes, höll hon på att spricka af förargelse och skrek, att
hon hade alldeles för stor aktning för sig själf, och att de kunde få göra henne
hur illa som helst, om någon kunde skryta med att ha sett henne tillsammans
med någon annan än en grufarbetare.
»Det är således inte längre långe Chaval?» frågade en kolhuggare
flinande. »Har du tagit den där lille pysen? Han kan ju behöfva en stege!...
Jag såg er, bakom Requillart. Beviset är, att han hade stigit upp på en sten.»
»Nå än se’n?» svarade Mouquette obesväradt. »Hvad rör det dig?
Det var ingen, som bad dig komma och skjuta på.»
Och denna godmodiga plumphet fördubblade karlarnes skrattsalvor,
medan flickan, som själf skakades af skratt, för dem exponerade sin
oanständiga dräkt, som ingen kunde annat än finna högst komisk med sina
svällande köttpartier, som gingo nästan ända till vanskaplighet.
Men munterheten lade sig igen. Mouquette talade om för Maheu, att
Florence, långa Florence, inte mera skulle komma till arbetet: i går kväll
hade man funnit henne kall och stel på sin bädd, somliga sade därför, att
hjärtat råkat i olag, andra sade, att en literbutelj med brännvin hade tömts
allt för fort. Maheu blef alldeles utom sig: det var ännu en förargelse; här
förlorade han en af sina vagnskjuterskor och kunde inte genast få henne
ersatt. Han arbetade på beting, de voro fyra kolhuggare i bolag i hans ort:
han, Zacharie, Levaque och Chaval. Om de hade bara Catherine att skjuta
vagnarna, skulle arbetet bli lidande. Plötsligt skrek han:
»Men vänta! Den där karlen, som sökte arbete här!»
Dansaert gick i detsamma förbi baracken. Maheu talade om saken
för honom och bad om tillåtelse att anställa den där karlen; han höll sig
envist tiU den benägenhet, bolaget visat, att med unge män ersätta
vagnskjuterskor na, liksom i Anzin. Först skrattade öfverfogden smått, ty
förslaget att utestänga kvinnorna från grufvan var vanligtvis grufarbetarne
emot, ty dessa voro ifriga att få platser åt sina döttrar; sakens moraliska
och hygieniska sidor rörde dem föga. Efter någon tvekan gaf han till sist
sitt tillstånd, men förbehöll sig att låta sitt beslut bekräftas af ingenjören,
herr Négrel.
»Men han är nog långt borta nu, den där karlen, om han ständigt
springer», förklarade Zacharie.
»Nej», sade Catherine, »jag såg, att han stannade vid ångpannorna.»
»Kila då dit, slyna!» skrek Maheu.
Flickan rusade i väg, medan en ström af grufarbetare gick upp till
grufvan och afstod sin plats vid elden till andra. Jeanlin väntade inte på fadern,
2 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
