Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar stektes på långt håll och röko som sopptallrikar. När det brändes
ak-terat, stekte man magen. Mouquette hade helt lugnt knäppt ner byxorna
för att torka linnet. Pojkarna drefvo nojs, och man brast i gapskratt, när
hon med ens visade dem baken, hvilket hos henne var det yttersta uttrycket
af förakt.
»Nu går jag», sade Chaval, som hade låst in sina redskap i sin kista.
Ingen rörde sig. Endast Mouquette fick brådtom och kilade efter
ho-num under förevändning, att de båda två skulle gå hem till Montsou. Men
man fortsatte att skämta, ty man visste, att han inte längre brydde sig om
henne.
Catherine, som funderade på något, kom emellertid och talade tyst med
sin far. Han tycktes förvånad och nickade sedan gillande. När han ropade
på Etienne för att ge denne sitt knyte, sade han helt sakta till honom:
»Om du inte alls har några pengar, så hinner du svälta ihjäl, innan det
blir aflöningsdag ... Vill du, att jag skall försöka att skaffa dig kredit på något
ställe?»
Ett ögonblick stod den unge mannen tveksam. Han ämnade just be
om sin halfannan franc och sedan gå sin väg. Men förlägenhet för den unga
flickan höll honom tillbaka. Hon såg fast på honom, kanske skulle hon tro,
att han hängde läpp för arbetet.
»Ni förstår, jag lofvar ingenting», fortsatte Maheu. »Men vi kunna
inte få mera än ett afslag.»
Då sade Etienne icke nej. Man skulle säkert vägra honom kredit. För
resten band det honom ju inte, han kunde alltid gå, sedan han hade ätit en
bit. Sedan ångrade han, att han inte hade sagt nej, då han såg Catherines
glädje, ett täckt skratt, en vänskaplig blick, lycklig, som hon var, öfver att
ha kommit honom till hjälp. Hvad skulle allt det där tjäna till?
Sedan de hade tagit sina träskor och låst sina kistor, lämnade Maheuska
familjen baracken i raden af kamrater, som gingo en och en, så snart de hade
värmt sig. Etienne följde med; Levaque och hans pojke sällade sig också till
tåget. Men när de gingo igenom sorteringshuset, häjdades de af ett häftigt
uppträde. Kolvagnarna kommo dit direkt från mottagningen och tömdes
af vagnstjälpare på harporna, och på ömse sidor om dessa stodo
sorterer-skor, som stigit upp på trappafsatserna och voro beväpnade med skyffel och
kratta, de samlade ihop stenarna och makade bort det goda kolet, som sedan
genom trattar föll ned i vagnarna på den järnväg, som anordnats under huset.
Där hade Philoméne Levaque sin plats, hon spottade blod, var späd och
blek med fåraktigt flickansikte. Med hufvudet skyddadt af en blå ylletrasa,
händer och armar svarta ända upp till armbågarna, sorterade hon nedanför
en gammal häxa, hustru Pierrons mor, La Brulé, som man kallade henne,
förfärlig att skåda med sina kattuggleögon och sin likt en girigbuks pung
hopsnörda mun. De hade kommit i lufven på hvarandra, därför att flickan
beskyllde käringen för att skrapa åt sig hennes stenar, så att hon inte kunde
på tio minuter fylla en korg. Man betalade dem per korg, så att det var
ständiga, aldrig upphörande trätor. Hårtestarna flögo, och händerna lämnade
svarta märken på de röda kinderna.
»Ge henne ordentligt på käften!» ropade Zacharie där uppifrån till sin
älskarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
