Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betala ... Som sagdt, skulle man i dag kunna få hugga mig i bitar utan att få
fram en enda styfver. Där ingenting finns, där finns det inte något.»
Herr och fru Grégoire sade icke något, utan bara sträckte sig bekvämt,
småningom uttråkade och illa till mods inför det elände, som på detta sätt
framlades för dem. Hustru Maheu fruktade, att hon hade sårat dem och
till-lade därför med den förståndiga och lugna minen hos en praktisk kvinna:
»Jag säger detta inte för att beklaga mig; det är nu en gång på det sättet,
och man måste finna sig däri. Så mycket mera, som vi skulle ha svårt för att
streta emot, vi skulle i alla fall säkert ingenting kunna ändra... Det bästa
är ändå, att söka hederligt göra, hvad man ska’ på den plats, där Gud har
varit så nådig och satt en, eller hur, herrskapet?»
Herr Grégoire gillade lifligt hennes ord.
»Med dylika känslor, min snälla gumma, är man höjd öfver olyckan.»
Ändtligen kommo Honorine och Mélaine med paketet. Cécile löste upp
det och tog fram de båda dräkterna. Hon ökade gåfvan med ett par
halsdukar, ja äfven med strumpor och vantar. Allt detta skulle passa utmärkt;
hon skyndade sig att låta jungfrurna svepa in de utvalda klädesplaggen, ty
hennes pianolärarinna hade nyss kommit. Hon sköt modern och hennes
barn mot dörren.
»Vi äro alldeles strandsatta», stammade hustru Maheu, »om vi bara
hade hundra sous...»
Hon kunde inte få fram mera, ty familjen Maheu var stolt af sig och
brukade aldrig tigga. Orolig såg Cécile på fadern, men denne sade tvärt nej
med ett uttryck, som om han skulle ha uppfyllt en skyldighet.
»Nej, det ingår inte i våra vanor. Vi kunna inte.»
Den unga flickan, som rördes af moderns förvirrade min, ville öfverhopa
barnen med vänlighet. De bara stirrade på kakan, och hon skar två bitar
af den och gaf dem.
»Se här ska’ ni få.»
Sedan tog hon tillbaka dem och bad om en gammal tidning.
»Vänta, ni sk’a dela med era syskon.»
Och medan föräldrarna betraktade henne med rörda blickar, sköt hon
ut dem genom dörren. De stackars småttingarna, som inte hade fått något
bröd, gingo sin väg och höllo vördnadsfullt dessa kakbitar i sina stelfrusna
tassar.
Modern släpade barnen med sig på vägen; hon såg icke mera hvarken
de ödsliga fälten eller den svarta smutsen eller den vida, blygrå himlen, som
lofvade annat väder. När hon åter passerade genom Montsou, gick hon
beslutsamt in till Maigrat och bad honom så enträget, att hon till sist fick ett
par bullar, kaffe, smör samt till och med sina fem francs, ty mannen
procen-tade också på kort tid. Det var inte henne, han ville något, det var
Catherine: hon begrep detta, när han uppmanade henne, att skicka dottern för att
göra uppköp. Jo, det skulle man få se! Catherine skulle örfila upp honom,
ifall han komme henne för när.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
