Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Om man nu», sade fru Hennebeau till sist, »i Paris frågar er om våra
grufbyar, så kan ni ge dem besked... Alltid lika lugnt som nu,
patriarka-liska seder, alla människor lyckliga och välmående, som ni ser; ett ställe, dit
ni borde komma för att rekreera er en smula för lugnets och den goda
luftens skull.»
»Det är förträffligt, alldeles förträffligt!» utropade till sist parisherrn
i ett utbrott af hänförelse.
De gingo sin väg med den förtjusta min, hvarmed man går ut från en
lokal, där märkvärdigheter förevisas, och hustru Maheu, som följde dem ut,
stannade på tröskeln, medan de sakta aflägsnade sig under högljudt
samtal. Det hade samlats folk på vägarna, de måste gå igenom skaror af kvinnor,
som kallats ihop af ryktet om deras besök, hvarom berättades från hus till hus.
Just utanför sin dörr hade hustru Levaque häjdat hustru Pierron, som
nyfiket hade skyndat till. Bägge två låtsade en obehaglig öfverraskning.
Hvad nu? Ämna det främmande herrskapet ligga hos Maheu öfver natten?
Men det var väl inte så trefligt.
»Aldrig nån’sin ha de en slant, fast de förtjäna så mycket. Ja, när
man svinar, så ...!
»Jag har nyss sport, att hon i morse gick till herrskapet på Piolaine och
tiggde, och Maigrat, som förut hade nekat dem bröd på kredit, gaf henne nu
... Man vet nog, hur Maigrat tar ut likviden!»
»Af henne, åh nej, därtill skulle sannerligen behöfvas mod... Det blir
nog af Catherine, han tar ut den...»
»Tror du inte, att hon nyss var nog fräck att säga mig, att hon skulle
strypa Catherine, ifall hon gjorde några sådana där dumheter!... Liksom
om inte långe Cheval hade långt före detta kastat kull henne på
redskapsskjulet!»
»Tyst!... Här komma de främmande.»
Hustru Levaque och hustru Pierron nöjde sig med att utan ohöflig
nyfikenhet helt stilla stå och titta på sned åt herrskapet, när det gick ut.
Sedan kallade de ifrigt med ett tecken till sig hustru Maheu, som ännu gick
med Estelle på armen. Och orörliga stodo de alla tre och åsågo, hur fru
Hen-nebeaus och hennes gästers välklädda ryggar aflägsnade sig. Så snart dessa
hade kommit ett trettital steg bort, börjades åter sladdret med fördubblad
ifver.
»Det kostar pengar, det där, som de ha på sig; det är kanske meravärdt
än de själfva.»
»Jo, säkert!... Den andra känner jag inte, men hon, som är hemma
här, fru Hennebeau, henne ville jag inte ge två styfver för, så stor och tjock
hon än är. Det går historier om henne...»
»Kors, hvad för historier?»
»Hon lär ha karlar!... Ingeniören, att börja med...»
»Den magra puttifnasken... Nej, han är alldeles för liten, den skulle
hon tappa bort i sängen.»
»Nå än se’n, om hon tycker det är roligt? När jag ser en dam, som går
och rynkar på näsan och som ser ut att aldrig finna sig, hvar hon än är, litar
jag inte mycket på henne... Se bara, hur hon går och svänger på stussen
och ser ut, som om hon föraktade oss alla. Är det skick och fason, det?»
5 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
