Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne. Det var svordomar af en man och en kvinnas gråt, ett riktigt strids-
tramp med dofva slag, hvilka läto som stötar mot en tom pumpa.
»Nu får Levaqueskan smörj», konstaterade Maheu helt lugnt, medan
han med skeden skrapade bottnen i sin spilkum. »Det var löjligt, Bouteloup
påstod, att soppan var färdig.»
»Jo, tack vackert, färdig!» sade hustru Maheu. »Jag såg grönsakerna
ligga på bordet inte ens rensade.»
Skriken fördubblades, det hördes en förfärlig knuff, som kom väggen
att skaka, och så blef det alldeles tyst. Med en min af lugn rättvisa gjorde
Maheu sitt slutinlägg, i det att han sväljde sin sista sked.
»Det där är ju alldeles naturligt, om soppan inte är färdig.»
Sedan han hade druckit ett fullt glas vatten, högg han in på pressyltan.
Han skar den i små fyrkantiga bitar, som han tog upp med knifspetsen och
åt på sitt bröd utan gaffel. Man talade icke, när far åt. Själf hade han en
tyst hunger; han kände alls icke igen Maigrats vanliga charkuteri varor, det
här måste vara från annat håll, men han gjorde ändå sin hustru inga frågor.
Han bara frågade, om gubben fortfarande sof där ofvanpå. Nej, farfar hade
redan gått ut på sin vanliga promenad. Och så blef det tyst igen.
Men lukten af fläskmaten hade kommit Léonore och Henri att titta upp,
där de roade sig med att på golfvet draga upp bäckar af det utspillda vattnet.
Bägge två kommo och ställde sig bredvid fadern, gossen först. Deras ögon
följde hvarje bit; fulla af hopp, sågo de på den, när den togs från tallriken
och med bestörta miner gåfvo de akt på, hur den försvann i faderns mun. Till
sist märkte fadern det glupska begär, som gjorde dem bleka och kom deras
läppar att vattnas.
»Ha barnen fått af det här?» frågade han.
Och när hans hustru tvekade om svaret, sade han:
»Du vet, att jag inte tycker om sådana här orättvisor. Jag mister ap-
titen, när barnen stå omkring mig för att tigga sig till en bit.»
»Jo visst ha de fått med af den!» utropade hon förargad. »Har du lust
att göra dem till viljes, så kan du ge dem din andel och andras med, de proppa
i sig, tills de spricka... Är det inte sant Alzire, att vi ha ätit sylta allihop?»
»Jo, riktigt sannt, mamma», svarade den lilla puckelryggen, som i sådana
fall ljög med en gammal människas tvärsäkerhet.
Léonore och Henri stodo orörliga af häpnad, upprörda öfver slik
lögnaktighet — de, som fingo stryk, om de icke talade sanning. Deras
barna-hj ärtan svällde och de hade god lust att pro tetera, att säga, att de inte voro
med, när de andra hade ätit sylta.
»Bort med er!» sade modern och körde undan dem till den andra ändan
af salen. »Ni skulle skämmas att alltid stå och hänga näsan öfver fars tallrik.
Och om han nu också ensam finge sylta, är det inte han, som arbetar? Medan
ni andra, era odågor, ännu bara kosta pengar. Ja, och mera än ni ä* stora
till.»
Maheu ropade till sig barnen. Han lyfte upp Léonore på vänstra knät
och Henri på det högra, så fortsatte han med syltan och bjöd barnen på kalas.
De fingo hvar sin del, som han skar i små bitar. Barnen slukade och voro
förtjusta.
När han hade slutat, sade han till hustru sin:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
