Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, nej, jag vill inte!... Jag säger dig ju, att jag är för ung ... Längre
fram, när jag åtminstone är fullvuxen.»
Doft brummade han:
»Så dum du är, nu har du ju ingenting att frukta ... Det gör dig ju inte
något.»
Men han talade inte längre. Han hade fattat ett fast tag i henne och
kastade kull henne under skjulet. Och hon föll baklänges på det gamla
tågvirket, hon gjorde inte längre motstånd, utan underkastade sig mandomen i
förtid, med den nedärfda undergifvenhet, som redan i barndomen under
bar himmel kullkastade flickorna af hennes ras. Hennes förskräckta
stamningar kväfdes, man hörde blott mannens heta flåsande.
Utan att röra sig hade emellertid Etienne suttit och lyssnat. Det var
ännu en, som tog steget fullt ut! Och nu, då han hade åsett komedien, steg
han upp, gripen af en känsla af obehag, af ett slags svartsjuk upphetsning,
blandad med vrede. Han generade sig inte längre, utan klef öfver stockarna,
ty de där båda voro nu alldeles för mycket upptagna för att låta störa sig.
Också blef han förvånad, när han såg sig om, efter att ha gått ett hundratal
steg på vägen, och då fann, att de redan voro på benen igen och att de tycktes
liksom han själf, vara på hemväg till grufbyn. Mannen höll åter flickan om
lifvet, tryckte henne intill sig, liksom af tacksamhet, och talade alltjämt nere
på halsen på henne; hon tycktes ha bråd tom och vilja komma fort hem samt
såg ledsen ut, särskildt öfver dröjsmålet.
Då fick Etienne en ifrig lust att se deras ansikten. Det var bara dumt,
och han tog ut stegen för att inte ge vika för denna åstundan. Men hans
fötter saktade gången af sig själf va, och till sist stannade han vid den första
lyktan och dolde sig i skuggan. Han stod fastnaglad af häpnad, då han,
när de gingo förbi, kände igen Catherine och långe Chaval. Först var han
osäker; var det väl hon, denna unga flicka i mörkblå klädning och med denna
hatt; var det den pojkbyting, som han hade sett i byxor och med hufvudet
insnördt i lärftshufvan? Det var därför, hon hade kunnat snudda vid honom,
utan att han anade, att det var hon. Men han tviflade icke längre, han hade
känt igen hennes ögon, den grönaktiga klarheten hos detta genomskinliga
och djupa källvatten. En sådan slinka! Han föraktade henne och kände ett
ursinnigt behof att utan någon anledning hämnas på henne. För resten
klädde det henne icke att vara flicka: hon var förfärlig.
Catherine och Chaval gingo sakta förbi. De visste ju inte det minsta
om, att man så där höll utkik på dem. Han höll henne tillbaka för att kyssa
henne bakom örat, medan hon åter började att sakta gången vid hans
smekningar, som narrade henne att skratta. Etienne, som stannat efter dem, var
tvungen att gå bakom dem, förargad öfver, att de stängde vägen för honom,
så att han, antingen han ville eller ej, måste bevittna saker, hvilkas åsyn
gjorde honom rasande. Det var således sant, hvad hon i förmiddags hade
försäkrat honom: att hon ännu inte var någons älskarinna; och han, som inte
hade trott henne, som hade afstått från henne för att inte göra som den andre!
Och han, som hade låtit henne snappas bort midt för näsan på sig, som hade
drifvit dumheten ända därhän, att han skaffat sig ett smutsigt nöje genom
att se på dem. Detta gjorde honom tokig, han knöt händerna, han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
