Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betat där ett år; den ena veckan gjorde han dagtjänst och den andra
natttjänst, så punktlig, att förmännen nämnde honom som ett föredöme.
»Är du då aldrig törstig?» frågade Etienne honom skrattande.
Med sin milda röst svarade han nästan utan någon brytning:
»När jag äter, är jag törstig.»
Kamraten skämtade också med honom om flickorna och svor på, att
han bortåt Silkesstrumpan till hade sett honom tillsammans med en
kärr-skjuterska i säden. Med trygg likgiltighet, ryckte han på axlama. En
kärrskjuterska, hvad då för? Kvinnan var för honom en gosse, en kamrat,
när hon hade en mans broderssinne och mod. Och i annat fall, hvarför skulle
man belasta sitt samvete med en möjlig gemenhet? Han ville inte veta
af något band, hvarken kvinna eller vän, han ville vara obunden af både sitt
eget och af andras blod.
Vid niotiden på kvällarna, när värdshuset blef tomt på gäster, satt
Etienne på detta sätt och pratade med Suvarin. Etienne smuttade på sitt
öl, maskinisten rökte cigarretter, den ena efter den andra, hvilkas tobak till
sist svedde hans fina fingrar. Hans sväfvande, hemlighetsfulla blickar följde
drömmande röken; nervös och famlande, liksom för att ha något att göra,
sökte hans vänstra hand i rymden och lyfte till sist af vana upp i hans knä
en tam kanin, en stor hona, som alltid var dräktig och fick gå fritt omkring
i huset. Denna kaninmamma, som han själf hade döpt till Polonia, hade
blifvit synnerligen god vän med honom, kom och nosade på hans byxor,
satte sig upp och krafsade på honom med tassarna, tills han lyfte upp
henne som ett barn. Sedan tryckte hon sig emot honom med slutna ögon
och öronen lagda bakut, medan han utan att tröttna och liksom lugnad
genom den lena, varma, lifvande känslan med en omedveten smekning
strök hennes grå silkeslena päls.
»Vet ni hvad», sade Etienne en kväll, »jag har fåttbref från Pluchard.»
Det var ingen mera inne än Rasseneur. Den sista kunden hade gått
sin väg, hem till grufbyn, där man höll på att gå till kojs.
»Äh!» utropade värden, som stod framför sina båda hyresgäster, »hur
långt har Pluchard hunnit?»
Under ett par månaders tid hade Etienne underhållit en oafbruten
bref-växling med mekanikern i Lille. Han hade fått den idén att underrätta denne
om sin anställning i Montsou, och nu invigde Pluchard honom i sina läror, ty
han hade genast insett, hvilken propaganda Etienne kunde göra bland
gruf-arbetarne.
»Jo, han har hunnit därhän, att den ifrågavarande organisationen gör
mycket stora framsteg. Man tycks ansluta sig från alla håll.»
»Nå, hvad säger du om deras förbund?» frågade Rasseneur den tystlåtne
Suvarin.
Denne, som kelande kliade Polonia på hufvudet, blåste ut ett rökmoln
och sade på sitt lugna sätt:
»Dumheter, det också!»
Men Etienne flammade upp. En verklig predisposition för
revolutionen kastade honom i hans okunnighets första illusioner in i arbetets strid mot
kapitalet. Det var arbetarnes internationella association, det var fråga om,
denna beryktade International, som nyss hade bildadts i London. Var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
