Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som följde efter sjukbåren. När båren hade satts ned utanför hennes döri,
när hon fick se, att Jeanlin lefde, fast hans ben voro krossade, blef det en
så våldsam reaktion hos henne, att hon nästan kväfdes af vrede och utan
tårar stammade:
»Ja, så är det — nu stympar man våra barn!... Bägge benen, herre Gud!
Hvad vill man, att jag skall ta mig till med detta?»
»Håll munnen!» sade doktor Vanderhagen, som hade följt med för att
lägga förband på Jeanlin. »Skulle du tycka bättre om, att han hade
blif-vit kvar där nere?»
Men hustru Maheu blef ännu mera upphetsad genom Alzires, Henris och
Lénores tårar. Allt medan hon hjälpte till att bära upp den skadade och
gaf doktorn, hvad han ville ha, for hon ut mot ödet och frågade, hvar man
ville, att hon skulle ta pengar ifrån för att föda krymplingar. Det var således
inte nog med gubben, nu var det också pojken, som förlorade benen. Och hon
hörde icke upp att klaga, medan andra rop, sönderslitande jämmer, hördes
från ett af grannhusen: det var Chicots hustru och barn, som gräto öfver liket.
Det var nu mörka natten, de utmattade grufarbetarne åto sent omsider sin
soppa, och i grufbyn rådde dyster tystnad, som endast då och då genomskars
af dessa förtviflans rop.
Tre veckor förflöto. Man hade kunnat undvika amputation, Jeanlin
fick behålla båda sina ben, men han skulle bli halt. Efter en undersökning
hade bolaget underkastat sig att ge ett understöd af femti francs.
Dessutom hade man lofvat att åt den lille krymplingen, när han väl blifvit
återställd, hitta på någon syssla uppe i dagen. Det blef icke desto mindre en
förvärring af eländet, ty fadern hade blifvit så uppskakad, att han låg sjuk
i häftig feber.
På torsdagen hade Maheu gått ned i grufvan igen, och nu var det söndag.
På kvällen satt Etienne länge och talade om den snart förestående i december,
oupphörligt undrande, om bolaget skulle sätta sitt hot i verket. Man satt
uppe ända till klockan tio och väntade på Catherine, som nog hade fördröjt
sig tillsammans med Chaval. Men hon kom inte. Ursinnig reglade hustru
Maheu ytterdörren utan att säga något. Etienne kunde inte somna på länge,
oroad af denna tomma bädd, där Alzire tog så liten plats.
Följande dagen kom inte heller någon, och först på eftermiddagen vid
hemkomsten från grufvan, fingo Maheus veta, att Chaval höll Catherine
kvar hos sig. Han hade af svartsjuka ställt till så gemena uppträden, att hon
hade beslutit att flytta till honom för att få slut på dem. För att undgå
förebråelser, hade han tvärt lämnat Voreux och fått plats i Jean-Bart, herr
Deneulins grufva, dit Catherine följde med honom som kärrskjuterska. För
resten skulle det nya hjonelaget fortfarande bo i Montsou hos Piquette.
Först talade Maheu om att gå och piska upp karlen och att föra sin
dotter tillbaka hem med sparkar där bak. Men sedan hade han gjort en
resignerad åtbörd: hvad skulle det tjäna till? Det gick alltid på det viset, man
kunde inte hindra flickorna från att hänga sig fast vid en karl, när de fått
lust därtill.
Men hans hustru tog inte saken lika lätt.
»Har jag klått henne, när hon fick den där Chaval på halsen?» skrek hon
till Etienne, som hörde på henne, tyst och mycket blek. »Säg, ni som är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
