Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inrätta sig ett eget hushåll i någon af de små kojorna, som voro afsedda åt
gruf-ingeniörerna. Fru Hennebeau hade genast åtagit sig rollen af en snäll tant,
hon duade sin nevö och vakade öfver hans välbefinnande. Särskildt under
de första månaderna visade hon en moderlig välvilja, som öfverflödade af
goda råd i de minsta småsaker. Men hon var i alla fall fortfarande kvinna
och hon gled småningom öfver till personliga förtroenden. Denne yngling,
så ung och så användbar, med en uppfattning utan alla skrupler och som
om kärleken yttrade en filosofs teorier, roade henne, tack vare lifaktigheten
i hans pessimism, som skärpte hans tunna ansikte med den spetsiga näsan.
Helt naturligt låg han en kväll i hennes armar, och hon tycktes hängifva sig
åt honom af godhet, allt under det hon sade honom, att hon inte mera hade
något hjärta och att hon endast ville vara hans väninna. Hon var verkligen
inte heller svartsjuk, hon skämtade med honom om kärrskjuter skorna, som
hon förklarade för afskyvärda och var nästan förargad på honom, för att han
inte hade några ungkarlsäfventyr att berätta för henne. Sedan upptändes
hon af ifver för idén att gifta bort honom, hon drömde om att uppoffra sig,
att själf ge honom åt en rik flicka. Deras förhållande fortfor, en lek, som
hon friskade upp sig med och hvari hon inlade en sysslolös och utlefvad
kvinnas sista kvarlefvor af ömma känslor.
Två år hade nu förflutit. En natt drog herr Hennebeau en misstanke,
när han hörde nakna fötter tassa tätt utanför hans dörr. Detta nya
äfven-tyr upprörde honom. Hemma hos honom, i hans hus, mellan denna mor
och denne son! Men just följande dagen talade hans hustru med honom
om, hur hon hade utsett Cécile Grégoire till hustru åt deras nevö. Och hon
intresserade sig så ifrigt för detta giftermål, att han rodnade öfver, att han
hade inbillat sig något så vidunderligt. Han var helt enkelt fortfarande
den unge mannen tacksam, för att hemmet var mindre trist, sedan han hade
kommit dit.
När han nu gick ned från sin hustrus toalettrum, råkade herr
Hennebeau just i vestibulen Paul, som nu kom hem igen. Han tycktes ha mycket
roligt åt denna strejkhistoria.
»Nåå? frågade morbrodern honom.
»Jo, jag har gjort en rundtur till grufbyarna. Folket där tycks vara
mycket hyggligt och lugnt... jag tror, att de bara ämna skicka dig en
deputation. »
I detta ögonblick ropade fru Hennebeaus röst på honom från
våningen en trappa upp.
»Är det du, Paul?. . . Kom då hit upp och berätta lite för mig.. . Ä’
de där människorna tokiga, som bete sig så illa, när de ha det så bra!»
Och direktören måste afstå från att få veta mera om saken, eftersom
hans hustru tog ifrån honom hans budbärare. Han gick åter och satte sig
vid skrifbordet, där en ny hög af telegram hade hopat sig.
När Grégoires anlände vid elfvatiden, förvånade de sig öfver, att
Hip-polyte, kammartjänaren, som stod på vakt, nästan knuffade dem in, sedan
han hade kastat oroliga blickar åt båda ändarna af vägen. Salongens gardiner
voro tilldragna, man lät gästerna passera direkt in i arbetsrummet, där herr
Hennebeau bad om ursäkt, för att han tog emot dem på detta sätt; men salon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
