Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orden, i hopp om att bli bjuden på en sej del för att hämta sig igen. Etienne
tog band om det lilla skrinet och väntade sedan i sällskap med Pluchart och
Maheu, som satte en ära i att sist gå ut. Jnst när de gingo sin väg, sprang
låset upp, och kommissarien stod ansikte mot ansikte med änkan, hvars
mage och barm fortfarande utgjorde en barrikad.
»Jo, det tjänar just mycket till, att ni har sönder allting hos mig. Det
ser ni väl, att här inte finns någon.»
Kommissarien, en senfärdig människa, som inte alls tyckte om
häftiga och våldsamma uppträden, hotade helt enkelt med att sätta henne i
kurran. Och så gick han sin väg för att sätta upp protokoll och tog sina
fyra gendarmar med sig hem under Zacharies och Mouquets hångrin, ty
dessa beundrade kamraternas utmärkta skoj och struntade i den väpnade
styrkan.
Ute i gränden satte Etienne i väg, fast han besvärades af skrinet, och de
andra följde efter honom. Plötsligt kom en tanke på Pierron för honom och
han frågade, hvarför han inte sett till denne. Springande svarade Maheu
honom, att Pierron var sjuk, en mycket medgörlig sjukdom: fruktan för att
kompromettera sig. Man sökte att hålla kvar Pluchart, men fortfarande
springande förklarade han, att han genast skulle fara till Joiselle, där
Legou-jeux af vaktade order. Då ropade man lycklig resa till honom utan att sakta
farten och rusade i full karriär genom Montsou. Några ord växlades,
afbrut-na af det häftiga flåsandet. Etienne och Maheu skrattade tillitsfullt,
numera vissa om seger: när Internationalen hade skickat understöd, skulle
bolaget tigga och be dem om att återtaga arbetet. Och i detta anfall af
förhoppning, i denna galopp af klumpiga skor, som slogo mot vägarnas
stenläggning, fanns det ännu något annat, något dystert och vildt, en våldsamhet,
hvars vind skulle upphetsa grufbyarna i hela omnejden.
V.
Ytterligare förflöt en halfmånadsperiod. Man var inne i de första
dagarna af januari, med alla dimmor, som kommo den ofantliga slätten att
domna. Och eländet hade ytterligare förvärrats, grufbyarna lågo stundligen
i dödskampen under den tilltagande hungersnöden. Fyratusen francs, som
hade skickats från London af Internationalen, hade inte räckt till bröd under
tre dagar. Sedan hade icke något kommit. Denna stora förhoppnings död
slog ned modet. På hvem skulle de nu räkna, då till och med deras bröder
öfvergåfvo dem? De kände sig förlorade midt i den djupa vintern, af stängd a
från hela världen.
På torsdagen voro alla hjälpkällor uttömda i grufbyn Tvåhundrafyrtio.
Etienne hade jämte de andra kommitterade energiskt försökt alla möjliga
sätt: man öppnade nya insamlingar i grannstäderna, ja ända bort i Paris;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
