Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som framför allt skrämde bolaget och som det sökte att noga hemlighålla,
det var de allt större skadorna i grufgångar och orter. Fogdarna voro
otillräckliga för skadornas afhjälpande, förtimringarna brusto på alla håll, ras
upp-stodo hvarenda timme. Snart hade skadorna blifvit så stora, att det skulle
kräfvas månader för deras botande, innan kolbrytningen kunde börja på
nytt igen. Redan gingo åtskilliga historier därom i trakten, hvilkas riktighet
styrelsen icke ville erkänna, då plötsligt ett par tätt på hvarandra följande
olyckor tvungo den att bekänna kort. En morgon fann man strax vid
Pio-laine marken remnad öfver norra stollgången i Miroux, hvilken rasat kvällen
förut, och dagen därpå uppkom en inre sättning i Voreux, som kom ett helt
hörn af ytterkvarteret att vackla, så att hus så när hade försvunnit.
Etienne och de andra kommitterade tvekade att våga sig på någon
åtgärd utan att känna styrelsens afsikter. De frågade Dansaert, men han
svarade blott undvikande: säkert beklagade man missförståndet och skulle
göra allt möjligt för att åter få ett aftal till stånd, men något bestämdt
svarade han icke. Omsider beslöto de att ännu en gång gå till herr Henne
-beau för att å sin sida handla riktigt, ty de ville inte att man sedan skulle
beskylla dem för att ha undanhållit bolaget hvarje tillfälle att erkänna sitt
felaktiga handlingssätt. Men de svuro på att inte ge efter i någon punkt,
utan i hvarje fall vidhålla sina villkor, som voro de enda rättvisa.
Sammanträffandet ägde rum på tisdags förmiddag, samma dag, då
gruf-byn försjönk i dystraste elände. Det var mindre vänligt än det första.
Maheu förde äfven nu ordet; han förklarade, att deras kamrater skickade
dem för att fråga, om herrarne icke hade något nytt att säga dem. Först
spelade herr Hennebeau förvånad: han hade inte fått några order, sakernas
läge måste ju vara oförändradt, så länge arbetarne framhärdade i sin
afsky-värda uppstudsighet. Denna myndiga stramhet hade den ledsammaste påföljd,
så att, äfven om de kommitterade skulle ha burit på några försonliga
afsikter, sättet, hvarpå de mottogos, skulle ha varit alldeles nog för att göra dem
än mera envisa i sitt motstånd. Men sedan tycktes direktören gärna vilja
söka någon utväg till ömsesidiga eftergifter: arbetarne skulle gå in på, att
förtimringen betalades särskildt, medan däremot bolaget å sin sida skulle
höja betalningean därför med de två centimer, hvilka man beskyllde
bolaget för att vilja tillgodogöra sig. För resten tilläde han, att han tog på
sig själf ansvaret för detta anbud; intet var beslutet, men han smickrade
sig dock med att kunna i Paris utverka detta medgifvande. Men de
kommitterade sade nej och upprepade sina kraf: bibehållandet af det gamla
aflöningssystemet med en förhöjning af fem centimer per grufvagn. Då
tillstod herr Hennebeau, att han kunde genast träffa aftal med dem. Han
uppmanade dem ifrigt i deras hustrurs och barns namn, hvilka voro nära
att dö af hunger, att antaga hans anbud. Men med sänkta ögon och hård
panna sade de nej, alltjämt nej med en vild knyck på kroppen. Man
skildes åt på ett häftigt och ohyfsadt sätt. Herr Hennebeau smällde igen
dörrarna. Etienne, Maheu och de andra gingo sin väg och smällde i sina
klumpiga klackar på stenläggningen med det stumma raseriet hos besegrade,
som bragts till det yttersta.
Bortåt klockan två gjorde grufbyns kvinnor i sin tur ett försök hos
Maigrat. Det fanns nu endast det hoppet att förmå honom att ge med sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
