Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sommaren på nötter och blåbär. Snart hade hela den ofantliga slätten
blif-vit deras tillhörighet.
Men hvad som sålunda dref dem från Montsou till Marchiennes och
gjorde, att de ständigt lågo ute på vägarna med vargungars blick, det var
ett ständigt växande behof att plundra och stjäla. Jeanlin var fortfarande
anförare för dessa expeditioner, han lät sin trupp begagna alla tillfällen till
rof; de härjade löklanden, sköflade fruktträdgårdarna och höggo in på hvad
som hängdes ut för skyltning. I trakten gaf man de strejkande grufarbetarne
skulden, man talade om ett stort organiseradt tjufband. En dag hade han
till och med tvungit Lydie att bestjäla sin mor; han hade förmått henne att
komma till honom med bröstsocker, som hustru Pierron förvarade i en
glasburk på en hylla i fönstret; och flickan, som hade fått ett duktigt kok stryk,
hade ändå icke förrådt honom, så rädd var hon för hans myndighet. Det
värsta var, att han tog lejonparten för sin egen del. Bébert måste också
lämna honom sitt byte och var belåten, om kapten icke klådde upp honom
för att få behålla alltsammans själf.
På senaste tiden hade Jeanlin ofta uppträdt som öfversittare. Han
slog Lydie, som man slår sin lagliga hustru, och han begagnade sig af Béberts
lättrogenhet för att dra in honom i obehagliga äfventyr, ty det roade honom
ofantligt att göra denne gosse, som var mycket starkare än han och som skulle
ha gjort ände på honom med ett knytnäfslag, till en åsna. Han föraktade dem
bägge två och behandlade dem som slafvar, berättade dem, att han till
älskarinna hade en prinsessa, för hvilken de voro alltför ovärdiga att få träda fram.
Och de senaste åtta dagarna hade han verkligen försvunnit vid ändan af
en gata, vid kröken af en gångstig, sak samma hvar han än befann sig efter
att med skräckinjagande min ha befallt dem att gå hem till grufbyn. Först
stoppade han emellertid på sig bytet.
Detta var för öfrigt hvad som skedde äfven den kväll, som det nu är
fråga om.
»Ge mig den där!» sade han och ryckte stockfisken ur kamratens
händer, när de alla tre stannade i en vägkrök nära Réquillart.
Bébert gjorde invändningar.
»Jag vill ha ett stycke med, begriper du. Det var jag, som tog den.»
»Åhå, hvad nu?» skrek han. »Du skall få med, om jag vill ge dig något,
men inte i kväll, det kan du vara säker på. I morgon, ifall det är något
kvar.»
Han knuffade Lydie och ställde dem i ett led bredvid hvarandra, som
soldater under vapen. Sedan gick han bakom dem, sägande i
»Nu ska’ ni stå här fem minuter utan att vända er om... Gud nåde
er, om ni vänder er om, då komma vilddjuren och äta upp er. Och sedan
gå ni direkt hem, och om du, Bébert, rör Lydie under vägen, så får jag veta
det och då ska’ ni få smörj bägge två.»
Så försvann han i mörkret så lätt och tyst, att man inte hörde ljudet
af hans nakna fötter. De båda andra barnen stodo orörliga under de fem
minuterna utan att se sig om, af fruktan för att få en sittopp af den
osynlige. Så småningom hade i deras gemensamma fruktan en stor
tillgifvenhet uppstått dem emellan. Han gick alltid och tänkte på att komma åt
henne, att trycka henne hårdt i sin famn, som han såg att andra gjorde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
