Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vill du äta med mig?» frågade han till sist. »Säg? Ett stycke
halstrad stockfisk... Vänta, ska’ du få se.»
Han hade inte släppt stockfisken och började att snyggt skrapa bort
flugsmutsen med en ny, vacker knif, en af dessa små dolkknifvar med
benhandtag, hvilka äro försedda med inskriptioner. På denna stod helt enkelt
ordet »Kärlek».
»Det är en vacker knif, du har», anmärkte Etienne.
»Den har jag fått af Lydie», svarade Jeanlin, som icke brydde sig om
att tillägga, att Lydie hade på hans befallning stulit den af en krämare i
Montsou midt för krogen »Det afhuggna hufvudet».
Sedan tilläde han med stolt min, medan han fortfarande skrapade:
»Är det inte skönt här hos mig?... Det är lite varmare än däruppe,
och det luktar vådligt mycket bättre.»
Etienne hade slagit sig ned, nyfiken på att få honom att prata. Han
var inte längre förargad, han började att känna intresse för detta
vanskapliga barn, så duktigt och företagsamt i sina laster. Och han kände det också
rätt behagligt här nere i detta hål: värmen var icke alltför stark, där rådde
en jämn temperatur, oberoende af årstiderna, ljum som ett bad, medan
of van jord de stackars människornas hud sprack sönder i den bistra
decemberkölden.
»Du är således inte rädd?» frågade Etienne.
Förvånad såg Jeanlin på honom.
»Rädd? För hvad då? Jag är ju alldeles ensam.»
Omsider var stockfisken tillräckligt skrapad. Han gjorde upp en liten
eld af trästickor, lade kol på och halstrade fisken. Sedan skar han itu ett
bröd. Det var en förskräckligt salt undfägnad, men i alla fall utmärkt för
goda magar.
Etienne hade tagit emot sin andel.
»Det förundrar mig inte, att du lägger på hullet, medan vi alla andra
magra. Jag skall säga dig, att det är svinaktigt, att du göder dig!... De
andra, tänker du inte alls på dem?»
»Kors, hvarför ä’ de andra så dumma?»
»Du gör för resten rätt i att gömma dig; ty finge far din reda på, att du
stjäl, skulle han nog gå illa åt dig.»
»Liksom om inte herrskapsfolket skulle stjäla från oss! Det säger du
alltid. När jag strala’ det här brödet från Maigrat, så var det alldeles säkert
ett bröd, som han var skyldig oss.»
Etienne hade munnen full och teg förlägen. Jeanlin med hans tryne,
hans gröna ögon och stora öron betraktade han i hans urartning som ett
missfoster med fördunklad intelligens, men med en vildes slughet och som
långsamt återföll i det forna djuriska ursprunget. Grufvan, af hvilken han
var en produkt, hade också gjort ända på honom genom att krossa hans ben.
»Nå, Lydie, tar du inte henne med dig hit ibland?» frågade Etienne.
»Flickungen!... nej tack vackert! Kvinnfolk ä* så sladderaktiga.»
Och han fortfor att skratta, uppfylld af ett omätligt förakt för Lydie
och Bébert. Aldrig såg man väl sådana nöt till barn. Tanken på, att alla
hans lögner gingo i dem och att de gingo hem tomhända, medan han åt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
