Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var så besvärligt att ta på henne byxorna, ty hon kunde icke hjälpa
till mycket. Hon var fortfarande bedöfvad, kunde icke fatta, hvarken
hvar hon befann sig eller hvarför hon var naken. När hon började att
minnas, blygdes hon. Hur hade hon vågat ta af sig allt? Hon frågade honom:
hade man sett henne på detta sätt, utan ens så mycket som en näsduk om
midjan för att skyla sig? Han, som nojsade och skojade, hittade på
historier och berättade, att han hade burit henne dit mellan alla kamraterna,
som bildade häck. Det var då också en idé, att hon hade lydt hans råd
och satt upp stussen i vädret. Sedan bedyrade han henne, att kamraterna
inte kunde veta, om hon var rund eller platt där bak, så fort hade han gnott
i väg med henne.
»Men för tusan, här fryser jag ihjäl», sade han och klädde på sig i sin
ordning.
Hon hade aldrig sett honom så snäll. Vanligtvis fick hon, ifall han
sade henne ett vänligt ord, genast hålla till godo med ett par dumheter.
Det skulle ha varit så skönt att lefva i sämja. Under sin förintande
trötthet fylldes hon af ömhet. Hon smålog mot honom och hviskade:
»Kyss mig!»
Han kysste henne, han lade sig ned bredvid henne i afvaktan på, att
hon skulle bli i stånd att gå.
»Ser du», sade hon, »det var orätt af dig att skrika där borta, ty jag
förmådde verkligen icke mera. I orten ha ni det mindre hett; men om du
visste, hur kokhett det är i stollen!»
»Åh, ja visst», sade han, »man skulle ha det mycket bättre uppe under
trädens skugga... Du har det svårt, min lilla tös, med att arbeta där nere,
det förstår jag nog.»
Hon blef så rörd af att höra honom medge detta, att hon sökte spela
duktig.
»Ah, det är ett tillfälligt illamående. Och så är luften i dag så
förgiftad. Men du skall strax få se! När man måste arbeta, så arbetar man,
eller hur? För min del, skulle jag hellre förgås än ge tappt.»
Det blef tyst. Han höll henne om lifvet och tryckte henne mot sitt
bröst, för att hindra henne från att bli dålig igen. Och fast hon redan
kände sig nog stark att återvända till arbetet, glömde hon sig dock kvar
med förtjusning.
»Men», fortsatte hon helt sakta, »jag önskade så gärna, att du vore mera
snäll och vänlig ... Ja, man är så nöjd, när man älskar hvarandra en smula.»
Hon började att sakta gråta.
»Men jag älskar dig ju, eftersom jag har tagit dig till mig.»
Hon svarade blott med en skakning på hufvudet. Det var ju så ofta,
som män togo sig kvinnor, bara för att ha en sådan och utan att det minsta
fråga efter deras lycka. Hennes tårar runno hetare; det gjorde henne
för-tviflad att tänka på det sköna lif, hon nu skulle ha fört, om hon hade träffat
på en annan ung man, hvars arm hon alltid skulle ha känt på detta sätt
sluten kring sitt lif. En annan? Och den otydliga bilden af denne andre
trädde fram i hennes djupa rörelse. Men det var förbi, och nu hade hon
blott den önskan, att få ända till slutet lefva tillsammans med denne man,
endast han icke ville fara så hårdhändt fram med henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
