Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upprätt och tågade framåt; och denna enda yxa, hvilken var skarans standar,
aftecknade mot den klara himlen den skarpa profilen af en giljotinknif.
»Hvilka hiskliga ansikten!» stammade fm Hennebeau.
Négrel stammade mellan tänderna:
»Fan ta mig, om jag känner igen ett enda! Hvarifrån komma de, dessa
banditer?»
Och det var sant, att hunger, vrede, två månaders lidanden och detta
ursinniga lopp mellan grufvorna hade till vilddj urskäftar förlängt de säfliga,
saktmodiga ansiktena hos grufarbetarne i Montsou. Just nu gick solen
ned, och dess sista strålar af en dyster purpurfärg blodfärgade slätten. Då
tycktes vägen strömma af blod, kvinnor och män fortsatte sitt lopp, blodröda
som slaktare i full fart med att döda.
»Åh, praktfullt!» sade halfhviskande Lucie och Jeanne, hvilkas
konstnärssinnen berördes af denna fasansfullt gripande syn.
Men de blefvo förfärade och drogo sig tillbaka till fru Hennebeau, som
hade måst söka ett stöd mot en ho. Den tanken, att det behöfdes blott en
blick mellan denna otäta ports bräder, för att de skulle bli nedgjorda, isade
henne med fasa. Négrel, som brukade vara mycket modig, kände, att också
han blef likblek, gripen af en förskräckelse, som var starkare än hans vilja
— en sådan förskräckelse, som det okända inger. Cécile låg orörlig i höet,
och trots sin vilja att vända bort blicken förmådde de andra icke detta, utan
stodo fortfarande och sågo på det förfärliga.
Det var den röda visionen af den revolution, som skulle rycka dem alla
med sig en blodig afton i detta sekelslut. Ja, en kväll skulle folket, lössläppt
och otygladt, på detta sätt rusa omkring på vägarna, och det skulle drypa
af borgar nes blod, det skulle bära omkring af huggna hufvuden, det skulle
strö ut guld ur de plundrade kassakistorna. Kvinnorna skulle tjuta,
männen skulle få vargkäkar, som gapade för att bita. Ja, det skulle bli samma
trasor, samma åskliknande dån af grofva träskor, samma förfärliga larmande
hop med smutsig hud, förpästad andedräkt och som sopade bort den gamla
världen i sitt barbariska, allt öfversvämmande anlopp. Eldsvådor skulle
flamma, man skulle icke lämna en sten orörd af städerna, man skulle vända
åter till det vilda lifvet i skogarna efter den stora brunsten, det stora
frås-seriet, där de fattige skulle på en natt matta ut de rikes hustrur. Det skulle
icke längre finnas någonting, icke en sou af rikedomarna, icke någon titel
eller något anspråk på förvärfvade samhällställningar, förr än den dag, då
kanske en ny jord skulle spira upp. Ja, det var allt detta, som nu drog
fram på landsvägen liksom en naturkraft, och den förfärliga vinden blåste
dem rätt i ansiktet.
Det höjdes ett vildt rop, som öfverröstade marseljäsen:
»Bröd, bröd, bröd!»
Lucie och Jeanne tryckte sig tätt intill fru Hennebeau, som knappt
förmådde att hålla sig upprätt, medan Négrel ställde sig framför dem, liksom
för att skydda dem med sin kropp. Var det då i kväll, som det gamla
samhället skulle störta samman? Och hvad de nu fingo skåda, gjorde deras
häpnad fullständig. Skaran drog bort, nu såg man endast en eftertrupp
af en del, som kommit på sladden, då Mouquette blef synlig. Hon fördröjde
sig med att speja efter herrskapen vid grindarna till deras trädgårdar, vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
