Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
norna. Och han önskade också att vara på väg att svälta ihjäl, att ha
magen tom och förvriden af krampattacker, så att det svindlade i hjärnan:
kanske skulle det ha dödat hans eviga smärta. Ack, att lefva som ett djur,
att inte själf äga någonting, att ligga ned sädesåkrarna med den fulaste,
den smutsigaste vagnskjuterskan och kunna nöjas med det!
»Bröd, bröd, bröd!»
Då blef han ond och skrek ursinnigt i larmet:
»Bröd! Är det nog det, ni idioter!»
Han hade mat att äta och ändå våndades han i kval. Hans förstörda
husliga förhållanden, hela hans af smärtor försänkta lif tyngde hans bröst
med en kväfvande beklämning. Icke var allt godt och väl, därför att man
hade bröd. Hvad var det för en idiot, som trodde, att denna världens lycka
låg i rikedomens fördelning? Dessa drömmare och fantaster till
revolutionärer kunde väl rifva ned samhället och bygga upp ett nytt, men det skulle
icke öka mänsklighetens glädje, icke bespara den en smärta genom att dela
ut åt hvar och en hans smörgås. Nej, de skulle till och med ge en större
spridning åt olyckan på jorden; de skulle en dag komma själf va hundarna
att tjuta af förtviflan, när de från naturdrifternas lugna tillfredsställande
hade höjt dem till de omättade passionernas kval. Nej, det enda goda var
icke-varat, och ifall man var till, att vara ett träd, vara sten, ja ännu mindre,
ett sandkorn, som icke kan blöda under den trampandes klackar.
Och i hans bittra kval fylldes herr Hennebeaus ögon af tårar, som
brännande flödade utför hans kinder. Skymningen började att falla öfver
vägen, när stenar började att hagla mot direktörsbostadens framsida.
Men hans vrede mot dessa utsvultna stackare var borta: han kände sig
förbittrad endast öfver hjärtats svidande sår och stammade fortfarande under
tårar:
»0, så dumma de ä’, så dumma de ä’!»
Men magens skrik hade öfvertaget, ett tjut blåste som en stormvind
och sopade med sig allt:
»Bröd, bröd, bröd!»
VI.
Etienne, som nyktrat till genom Catherines örfil, stod fortfarande i
spetsen för kamraterna. Men när han med rosslig stämma manade dem att
gå till Montsou, hörde han inom sig en annan röst, en förnuftets röst, som
med förvåning frågade: hvarför allt detta? Han hade ju inte velat något
af allt det här, huru kom det då till, att han, som hade tågat till Jean-Bart
i afsikt att handla med kall öfverläggning och att hindra förödelse — att han
gått från våldsamhet till våldsamhet och slutade dagen med att belägra
direktörens bostad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
