Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olyckliga. Men jag är ansvarig för lugnet... Att tänka sig, att det nu
finnes gendarmer ute på vägarna, efter hvad man meddelar mig, och att
jag ända från i morse inte har kunnat få rätt på en enda!»
Han afbröt sig, drog sig åt sidan för fru Grégoire och sade:
»Var god, fru Grégoire, och stanna inte där, utan var god och stig in i
salongen.»
Men kokerskan, som ursinnig kom upp från källarvåningen, höll dem
ännu några minuter kvar i förstugan. Hon sade ifrån, att hon inte mera
kunde svara för middagen, ty hon väntade från konditorn i Marchiennes
degformar till vol-au-venferna, som hon hade beställt till klockan fyra.
Tydligen hade konditorns bud råkat på villospår under vägen, skrämd af
banditerna därute. Kanske hade de också plundrat hans korgar. Nu
hade hon underrättat herr direktören; för sin del ville hon hellre kasta hela
middagen på elden än få den bortskämd för revolutionens skull.
»Lite tålamod bara», sade herr Hennebeau. »Ännu är ju inte något
för-loradt, sockerbagaren kan komma.»
När han åter vände sig till fru Grégoire och själf öppnade salongsdörren
för henne, fick han till sin stora förvåning se en man, som satt på den lilla
bänken i vestibulen och som han i den tilltagande skymningen förut icke
hade märkt.
»Kors, är det ni, Maigrat? Hvad står på?»
Maigrat reste på sig; hans feta och dödsbleka ansikte tycktes vanställdt
af förskräckelse. Han hade icke längre den store och lugne mannens
tvärsäkerhet; han förklarade i största ödmjukhet, att han hade smugit sig in
till herr direktören för att be om hjälp och beskydd, ifall de där banditerna
skulle angripa hans butik.
»Ni ser, att jag själf är hotad och att jag inte har någon till hjälp. Det
hade varit bättre, att ni hade stannat hemma för att försvara era varor.»
»Jag har satt för järnbommarna och så har jag lämnat hustru min
hemma.»
Hennebeau blef otålig och dolde icke sitt förakt. Det var just en skön
vakt, denna klena, af hugg och slag utmärglade varelse.
»Kort sagd t, jag förmår därvidlag ingenting, sök att själf försvara er.
Och jag råder er att genast gå hem igen, ty hör nu, hur de åter skrika på
bröd ... Hörl»
Oväsendet började åter, och i ropen tyckte Maigrat sig höra sitt namn.
Att vända om hem var inte möjligt, då skulle de ha slitit honom i stycken.
Å andra sidan blef han alldeles utom sig vid tanken på sin ruin. Han tryckte
ansiktet mot portens glasruta, han svettades, skälfde, medan han höll utkik
på olyckan. Herr och fru Grégoire funno för godt att stiga in i salongen.
Herr Hennebeau gaf sig min af att helt lugnt fylla sitt värdskaps
plikter. Men han bad fåfängt sina gäster att sätta sig; det stängda,
barrikade-rade, af ett par lampor före mörkrets inträde upplysta rummet fylldes af
förfäran vid hvarje nytt rop utanför. Dämpad genom väggarnas bonader
och draperier, mullrade hopens vrede på ett ännu mera oroande sätt med
ett doft och förfärligt hot. Man samtalade emellertid och kom därvid
ständigt tillbaka till denna obegripliga uppresning. Han själf, direktören,
förvånade sig öfver, att han inte hade förutsett något, och hans polis var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
