Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, just så», ropade han, »slån sönder mina ben, liksom ni förut slagit
sönder mina maskiner!»
Raskt stötte han upp porten. En skur af stenar slog emot trät i dörren.
»Så ursinniga människor!» sade han. »Ett par sekunder till och de hade
krossat skallen på mig som en tom kurbits.. . Det tjänar till intet att tala
till dem; de ha inte längre sitt förnuft i behåll. Det finns ingen annan utväg
än att nedgöra dem».
Inne i salongen fällde makarna Grégoire tårar, när de sågo Cécile komma
till sans igen. Hon hade icke fått någon skada, inte ens så mycket som en
skråma; bara hennes flor var borta. Men deras förskräckelse växte, när
de fingo se sin kokerska Mélanie, som berättade, huru skaran hade farit fram
och förödt Piolaine. Alldeles tokig af förskräckelse, hade hon skyndat att
underrätta sitt herrskap. Hon hade också kommit in vid gläntandet på
porten, medan tumultet pågick, utan att någon märkte henne; och i hennes
berättelse, som aldrig tog någon ände, blef Jeanlins enda sten, som hade
krossat ett enda fönster, till en veritabel kanonad, som kommit murarna att
remna. Då blef herr Grégoires uppfattning totalt omstörtad: man ville
ta lifvet af hans dotter och rifva ned hans hus; det var alltså sant, att dessa
grufarbetare kunde hysa agg till honom, därför att han som hederlig karl
lefde af deras arbete?
Kammarjungfrun, som kommit in med en servett och eau de Cologne,
upprepade om igen:
»Det är i alla fall tokigt... men si elaka äro de inte.»
Fru Hennebeau, som mycket blek hade sjunkit ned på en stol, kunde
icke hämta sig från sin häftiga uppskakning; och när man lyckönskade Négrel,
kunde hon endast småle helt matt. Céciles föräldrar tackade i synnerhet
den unge mannen; det var nu ett afgjordt parti. Herr Hennebeau såg på
under tystnad, gick ifrån sin hustru till denne älskare, som han på morgonen
hade svurit att döda, och sedan till denna unga flicka, som säkert snart skulle
befria honom från den andre. Det brådskade icke därmed; han hyste nu
den fruktan, att få se sin hustru sjunka ännu djupare, kanske i någon betjänts
armar.
»Och er, mina små älsklingar», frågade Deneulin sina flickor, »ha de
inte gjort er något illa?»
Lucie och Jeanne hade visserligen varit mycket rädda, men nu voro
de mycket belåtna, att de hade fått bevittna uppträdet. Och nu
skrattade de.
»Ja, för tusan, det var ju en riktigt treflig dag... Om ni nu vilja ha
någon hemgift, så är det bäst, att ni förtjäna er den själfva, och bered er också
på att bli tvungna att försörja mig.»
Deneulin skämtade med skälfvande stämma. Hans ögon fylldes af
tårar, när hans döttrar kastade sig i hans armar. Herr Hennebeau hade
hört denna hans bekännelse om sin ruin. En hastig tanke upplyste hans
ansikte. Vandame skulle således komma att tillhöra Montsou, det var
den skadeersättning, han hoppats på, det lyckokast, som skulle åt honom
återförvärfva styrelsens ynnest.
Men man lugnade sig efter hand, salongen försjönk i en trött fridfullhet
med de båda lampornas stilla sken och portiärernas ljumma kvalm. Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
