Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arresteringar hade emellertid ägt rum, liksom alltid af statisterna, hvilka,
dumma och försagda, icke kände till någonting. Pierron hade af misstag
med handklofvar på måst marschera till Marchiennes, något hvaråt
kamraterna fortfarande skrattade. Likaledes Rasseneur hade hållit på att bli
bortförd mellan ett par gendarmer. Inom styrelsen inskränkte man sig till
att göra upp förteckningar öfver dem, som skulle afskedas och skickade
tillbaka arbetsböcker massvis: Maheu hade fått tillbaka sin, Lavaque likaså,
samt trettifyra af deras kamrater endast i grufbyn Tvåhundrafyrtio. Hela
strängheten föll öfver Etienne, som var försvunnen allt sedan aftonen för
tumultet och hvilken man sökte efter utan att kunna finna något spår af
honom. I sitt hat hade Chaval angifvit honom, men vägrade att nämna
de andra på Chatherines enträgna böner, hvilken ville rädda sina föräldrar.
Dagarna gingo, man kände, att intet var slut, utan väntade på upplösningen,
med bröstet beklämdt af en pinsam känsla.
I Montsou spratt numera herrskapsfolket hvarje natt upp ur sömnen,
i öronen sjöng en inbillad klämtning, och krutlukt stack i näsborrarna. Men
hvad som gjorde dem rent af en smula vridna, det var en predikan af deras
nye pastor, abbé Ranvier, denne magre präst med de brinnande ögonen,
hvilken efterträdt abbé Joire. Hade inte abbé Ranvier understått sig att
ta i försvar de afskyvärda banditer, som allt hvad de kunde vanärade
religionen? Han fann ursäkter för de strejkandes skändligheter, han angrep
häftigt bourgeoisien och kastade på den hela ansvaret. Det var
bourgeoisien, som genom att beröfva kyrkan hennes gamla friheter för att själf
missbruka den, hade af denna värld gjort ett orättvisans och lidandets fördömda
hemvist; det var den, som gjorde misshälligheterna så långvariga och som
genom sin ateism, sin vägran att återgå till de första kristnas tro och deras
broderliga traditioner dref fram en katastrof. Och han hade vågat att hota
de rika, han hade sagt dem, att om de ytterligare envisades att icke
lyssna till Guds röst, skulle Gud säkert ställa sig på de fattigas sida; han skulle
återtaga rikedomarna från de klentrogne njutningslystna och dela ut dem
bland de ringa på jorden, till sin äras förhärligande. De gudaktige
darrade för sådana läror; notarien förklarade, att däri låg den värsta socialism;
alla sågo kyrkoherden, svängande ett kors, gå i spetsen för en skara och
med väldiga hugg‘^rasera det borgerliga samhället af 1789.
När herr Hennebeau fick höra saken berättas, sade han blott med en
axelryckning:
»Tråkar han ut oss alltför mycket, skall biskopen göra oss kvitt honom.»
Och medan paniken på detta sätt blåste från den ena ändan af slätten
till den andra, bodde Etienne under jorden i djupet af Réquillart, i Jeanlins
kula. Det var nämligen där, han gömde sig; ingen trodde, att han var så
i närheten, den djärfva tryggheten i denna icke lätt upptäckta och
svårtillgängliga tillflyktsort i själf va grufvan, i denna öfvergifna stollgång i det
gamla schaktet hade gäckat efterspaningarna. Där lefde han midt upp
i öfverflöd. Han hade träffat på genever, återstoden af stockfisken och
förråd af alla slag. Den stora höbädden var utmärkt; det kändes intet
luftdrag i denna jämna temperatur, som var ljum som ett bad. Det enda
var, att ljuset höll på att ta slut. Jeanlin, som förtjust öfver att lura
gendarmerna, hade gjort sig till hans skaffare, klok och försiktig som en vilde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
