Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som fortfarande höll sig på stående fot. »Bara de inte ändå slå ihjäl
hvar-andra!»
Höjande rösten, fortsatte han:
»Nej, stopp! Jag vill inte åter börja tvista med er, jag säger bara, att
det slutar illa, ifall ni envisas längre ... Ser du, det är med den där historien
alldeles som med Internationalen. I förgår träffade jag Pluchart i Lille,
där han hade saker att sköta; hela maskineriet kommer i olag för honom,
tycks det.»
Han gaf närmare upplysningar. Efter att ha eröfrat hela världens
arbetare genom en propaganda, så glödande ifrig, att samhällets borgerliga
element ännu darrade därför, blef nu associationen en smula för hvarje dag
upprifven och uppslukad af fåfängans och ärelystnadens inbördes strider.
Allt sedan anarkisterna hade fått öfvertaget och jagat bort de ursprungliga
evolutionisterna, knakade det i associationens alla fogningar, och man kunde
redan förutse det slutliga fiaskot för denna massresning, som ett ögonblick
hade hotat att i ett tag sopa bort det gamla, ruttna samhället.
»Pluchart har blifvit sjuk på kuppen», fortsatte Rasseneur. »Så har
han till på köpet inte alls någon röst kvar. Men han håller i alla fall på
med att tala och nu vill han till och med fara till Paris för att tala där...
Tre särskilda gånger sa’ han mig, att det är förbi med vår strejk.»
Dagen förut hade Etienne talat med kamrater; han kände då fläktar
af agg och misstro blåsa emot sig, dessa impopularitetens första vindstötar,
som förebåda nederlaget. Och han satt nu dyster, han ville icke tillstå sin
modfälldhet inför en man, som hade på förhand sagt honom, att hopen
skulle komma att hvissla ut och hånskratta åt honom, så snart den en dag
fick en missräkning att hämnas.
»Ja, visst är det förbi med vår strejk, det vet jag lika väl som Pluchart»,
svarade Etienne. »Men det var hvad man kunde förutse. Vi ha motvilligt
gått med på denna strejk och påräknade inte att kunna stuka bolaget...
Men man berusar sig och hoppas så mycket, och när det sedan går galet,
så glömmer man, att man hade bort vänta det, man beklagar sig och tvistar,
som om det vore fråga om en från skyn fallen olycka.»
»Men om du tror, att spelet är förloradt», frågade Rasseneur,
»hvarför talar du då inte förnuft med kamraterna?»
Etienne såg skarpt på honom.
»Hör du, nu kan det vara nog med det här... Du har dina åsikter,
jag har mina. Jag gick in hit till dig för att visa, att jag i alla fall högaktar
dig; men jag hyser fortfarande den meningen, att om vi gå under af nöd och
umbäranden, skola ändå våra utsvultna skrof mera gagna folkets sak än
all din förståndiga politik. .. Ack, om ett af dessa svin till soldater kunde
sända mig en kula midt i hjärtat, hvad det skulle vara bussigt att få dö på
det sättet!»
Hans ögon fuktades vid detta utrop, hvari uttrycktes den besegrades
hemliga längtan efter den fristad, där han skulle ha velat för alltid bli
befriad från sina kval.
»Bra sagdt!» förklarade fru Rasseneur, som i en blick för mannen
uttryckte sina radikala åsikters förakt.
Suvarin tycktes icke ha hört. Han började att drömma högt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
