Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då hviskade Catherine med mycket sakta röst:
»Han har ännu inte kommit hem, jag går och lägger mig .. .Jag ber dig,
gå din väg.»
Etienne gick. Det började att töa häftigare än förut. Han ställde
först stegen till Réquillart, sjuk af trötthet och sorg, önskade blott att
försvinna under jorden och där förintas. Men sedan kom han att tänka på
Voreux och på de belgiska arbetarne, som skulle gå ned i grufvan, på
kamraterna i grufbyn, som voro förbittrade mot soldaterna och beslutna att icke
tåla främlingar i grufvan. Och åter gick han fram längs kanalen genom
vattenpussarna, som bildats af den smälta snön.
När han åter kom i närheten af slaggberget, häjdades han af ett
skådespel på dettas topp. Posten, som var stel af köld, gick fram och tillbaka
däruppe, tjugufem steg vänd mot Marchiennes och tjugufem steg mot
Mont-sou. Man såg den hvita lågan af bajonetten öfver denna mörka silhuett,
som tydligt aftecknade sig mot den bleka himmeln. Hvad som särskildt
väckte Etiennes uppmärksamhet var en skugga, som rörde sig bakom den
koja, där Bonnemort sökte skydd under stormiga nätter, ett krypande djur,
som låg på lur och i hvilket han genast kände igen Jeanlin på den långa,
slankiga ryggraden, som liknade en vesslas. Posten kunde icke se honom;
denne bandit till pojke förberedde säkert något fult spratt, ty han kunde
icke smälta sin ilska mot soldaterna, han frågade när man skulle bli dessa
mördare kvitt, som man skickade, för att de med sina gevär skulle döda
folk.
Ett ögonblick undrade Etienne, om han inte borde ropa på Jeanlin
för att hindra denne från att begå något dumt streck. Månen hade gått i
moln, Etienne hade sett, hur pojken kröp ihop, färdig att ta ett språng, men
månen kom åter fram, och gossen låg fortfarande nedhukad. Hvarje slag
gick posten ända fram till kojan, vände där och gick tillbaka. Och plötsligt,
just som ett moln bredde ut sitt mörker, hoppade Jeanlin upp på soldatens
axlar med en vildkatts ofantliga språng, klängde sig fast med sina klor och
stötte den uppfällda knifven i hans strupe. Spännhalsduken af tagel tog
emot, han måste trycka på knifvens skaft med båda händerna och hänga
sig därpå med hela sin kroppstyngd. Han hade ofta slaktat kycklingar, som
han kom öfver bakom bondgårdarna. Alltihop skedde nu så hastigt, att det
i natten hördes blott ett kväfdt skri, medan geväret föll till marken med ett
skramlande ljud. Månen lyste redan åter helt klar.
Orörlig af häpnad, stod Etienne fortfarande och stirrade. Ropet kväfdes
i hans bröst. Slaggberget däruppe var nu tomt, ingen skugga aftecknade
sig längre mot de förskräckt flyende molnen. Han sprang uppför
slaggberget och fann Jeanlin liggande på alla fyra framför den döde, som låg på rygg
med utbredda armar. De röda byxorna och den grå kappan stucko i det
klara månljuset bjärt af emot snön. Det hade icke flutit en droppe blod,
knifven satt ännu ända till skaftet fast i halsen.
Ursinnig fällde Etienne med ett vanvettigt, ursinnigt knytnäfslag
gossen till marken bredvid liket.
»Hvarför har du gjort detta?» stammade han alldeles utom sig.
Jeanlin kröp ihop, släpade sig på händerna med den magra ryggen katt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
