Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifall man krossade benen på belgierna med stenkastning, när de skulle gå
ned i grufvan.
»Kom hit!» upprepade Etienne, »eller också ropar jag på soldaterna,
och då hugga de nacken af dig».
Och när Jeanlin lydde, snodde han ihop sin näsduk och knöt den hårdt
om soldatens hals utan att dra ut knifven, som hindrade blodet från att
rinna. Snön smälte; det fanns på marken ingen pöl och inte heller några
fotspår efter en strid.
»Ta tag i benen!»
Jeanlin fattade tag i benen och Etienne i axlarna, sedan han fäst geväret
på sin rygg. Sakta stego de ned utför slaggberget, sökande att undvika att
försätta några stenar i rullning. Månen var lyckligtvis täckt af moln. De
skyndade på helt tysta, men besvärades af likets gungning och voro tvungna
att lägga ned det på marken, för hvarje sträcka af hundra meter. Betäckta
af svett och så upprörda, att deras tänder skallrade, kommo de omsider fram
till Réquillards gamla grufva.
Etienne hade nog i förväg förstått, att det inte skulle bli någon lätt sak
att få den döde soldaten ned genom stegschaktet. Det var också ett svårt
göra. Jeanlin, som stannade kvar däruppe, måste först låta liket åka ned,
medan Etienne, som hängde fast i snåren, följde med liket, för att skaffa det
öfver de bägge första afsatserna, där flera stegpinnar voro afbrutna.
Sedan måste han vid hvarje stege företaga samma manöver, stiga ned i förväg
och sedan ta emot den döde i sina armar; och det var tretti stegar, tvåhundra
meter, hvarvid han oupphörligt kände liket falla öfver sig. Geväret
skrnb-bade hans rygg; han hade icke velat, att gossen skulle gå och hämta
ljusstumpen, som han girigt förvarade. Det skulle för resten icke ha tjänat till något,
ty ljuset skulle bara ha varit dem till besvär i det trånga stegschaktet. Men
när de andlösa genom sitt hemska arbete hade hunnit ned till hållstället,
skickade Etienne pojken efter ljuset och med häftigt klappande hjärta satte
han sig ned bredvid liket.
När Jeanlin kom tillbaka med ljuset, rådgjorde Etienne med honom, ty
gossen hade genomforskat alla dessa gamla arbetsplatser, till och med de
springor, där fullväxta män icke kunde slippa igenom. De satte sig åter
i gång och släpade den döde genom en labyrint af förfallna stollgångar.
Slutligen sänkte taket sig, de måste lägga sig på knä under en fallfärdig klippa,
som uppbars af halft afbrutna stöttor. Det var ett slags aflång kista, där de
lade den döde soldaten liksom i en likkista. De lade geväret vid hans sida och
bräckte sedan fullständigt stöttorna med kraftiga sparkar under risk att
själfva bli kvar där. Klippan remnade genast, så att de knappt hunno att
på armbågar och knän krypa undan. När Etienne vände sig om i undran
hur det gick, såg han, hur taket fortfor att långsamt sänka sig, krossande
liket genom den ofantliga påtryckningen. Det fanns icke längre något
annat än den djupa jordmassan.
När Jeanlin åter hade kommit hem till sig, i sin röfvarhåla, sträckte
han ut sig på höet och mumlade, förbi af trötthet:
»Bah, ungarna få vänta på mig; jag skall sofva en timme.»
Etienne hade blåst ut ljuset, hvaraf det var blott en liten stump kvar.
Han kände sig också sönderbråkad, men var icke sömnig. Pinsamma tan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
