Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ingen får gå in och ingen ut! Vi måste knipa dem allesammans däi
inne!»
Maheu yttrade sitt bifall, då gubben Mouque just i detsamma kom från
Réquillart. Man ville hindra honom från att gå in. Men han stretade emol
och sade, att hans hästar i alla fall åte sin hafre och gjorde en konst i
revolutionen. En häst hade för resten dött, och man väntade på honom föi
att skaffa bort den. Etienne befriade den gamle stalldrängen, hvilken
soldaterna läto gå bort till schaktet. Och en kvarts timme därefter, när
strej-kareskaran, som småningom växte i antal, började att bli hotfull, öppnades
en stor port i bottenvåningen, och några karlar kommo ut, hvilka forslade
det döda djuret, en ömklig packe, som ännu var insnörd i tågnätet och som
de kastade midt i polarna af smält snö. Alla kände sig så gripna, att man
icke sökte hindra dem från att gå tillbaka in och åter bomma igen porten,
Alla kände igen hästen på hans mot sidan böjda och styfnade hufvud. Del
lopp hviskningar genom hopen:
»Det är Trumpet. Eller hur? Det är Trumpet.»
Det var verkligen Trumpet. Han hade aldrig kunnat vänja sig vid
att vara där nere i grufvan. Han var alltid dyster och ohågad att arbeta,
han tycktes pinas af saknad efter ljuset. Bataille, senior bland grufvans
hästar, skubbade sig förgäfves helt vänligt mot hans sidor och nafsade
honom på halsen för att ge honom lite med af sin egen under sex grufår
för-värfvade resignation. I stallet, där deras krubbor voro bredvid hvarandra,
lefde de fram sitt lif med nedböjdt hufvud, blåste hvarandra i näsborrarna,
utbytte sin ständiga dröm om dagens ljus, om syner af grönt gräs, hvita
vägar, guldgult sken i det oändliga. Och sedan, när Trumpet, fuktig ai
svett, på sin halmbädd hade kämpat med döden, hade Bataille förtviflad nosal
på honom med korta fnysningar, som liknade snyftningar. Han kände,
hur Trumpet blef kall, grufvan tog ifrån honom hans sista glädje, denne
vän, som hade fallit ned från höjden med frisk, god doft, som erinrade
honom om hans ungdom i fria luften. Och han slet af sitt grimskaft och
gnäg-gade af fruktan, när han märkte, att kamraten icke mera rörde på sig.
Man spände för Bataille för att forsla den döda fram till schaktet. Näi
han hade kommit fram till uppfordringsstället och man spände ifrån honom,
följde han med dyster blick förberedelserna till uppfärden, huru liket sköts
ut på bjälkar öfver schaktträsket och tågnätet, hvari det låg, fästes undei
en hissbur. Ändtligen gåfvo burlastarne signalen »till kött», Bataille lyfte
på halsen för att se kamraten fara i väg, först helt sakta, men så med ens
dränkt i mörker, för alltid flugen bort genom detta svarta hål. Och han stod
kvar med utsträckt hals, hans oklara djurminne erinrade sig kanske, hur del
var där uppe på jorden. Men det var förbi, kamraten skulle icke mera se
något, och själf skulle han bli hopsnörd till ett ömkligt bylte den dag, då
han skulle fara dit upp. Hans ben började att darra, den friska luften från
ängarna i fjärran höll på att kväfva honom, och han var liksom rusig, näi
han med tunga steg vände tillbaka till stallet.
Grufarbetarne stodo bedröfvade inför Trumpets lik. En kvinna sade
halfhögt:
»Se där är en karl till, den kan gå ned, om han vill!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
