Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och bakom henne tilläde hustru Levaque med ännu större häftighet:
»Ska’ vi tvingas att göra kol på er för att få slippa fram? Vi be er ju,
att ni sk’a ge er i väg!»
Man hörde till och med Lydies gälla röst, där hon jämte Bébert hade
trängt in i tätaste vimlet och skrek:
»Titta på bondsoldaterna, de korfvarna!»
Catherine stod på några stegs afstånd och med en min, som vittnade
om, att hon var utledsen vid dessa nya våldsamheter, i hvilka ett oblidt
öde hade kastat in henne, såg hon på och hörde på. Led hon icke redan
alldeles för mycket? Hvilket fel hade hon väl begått, eftersom olyckan
icke lämnade henne någon ro? Ännu dagen förut förstod hon intet af
strejkens vredesyttringar, hon trodde, att när man får sin anpart af hugg och
slag, är det onödigt att begära mera af den varan; och nu svällde hennes
hjärta af behof att hata, hon mindes, hvad Etienne förr brukade tala om
kvällarna och sökte att höra, hvad han nu sade till soldaterna. Han kallade
dem för kamrater, han påminde dem om, att äfven de voro folkets söner,
att de borde stå på folkets sida mot dem, som ockrade på eländet.
Ibland massan blef det en trängsel och oro, som räckte en stund, tills
en gammal kvinna kom fram. Det var mor Brulé, naken om hals och armar
och förfärlig att skåda i sin magerhet; hon sprang så häftigt, att de gråa
hårtestarna föllo ned öfver ögonen och hindrade henne att se.
»Åh, jag ska’ fan i mig vara med!» flämtade hon andfådd. »Den
förrädaren Pierron hade stängt in mig i källaren!»
Och tvärt kastade hon sig öfver soldaterna, och hennes svarta mun
utspydde smädelser.
»Åh, ni era rackare, era liderliga sällar, som krypa för era förmän och
bara äro modiga mot fattigt folk!»
De andra stämde in med henne, och det blef störtskurar af otidigheter.
Ännu ropade några: »Lefve soldaterna! ned i schaktet med officeren!»
Men snart hördes blott ett rop: »Ned med rödbyxorna!» Dessa män,
som okänsliga utan att röra en min hade tysta hört på vädjandena till
broderskapet och de vänskapliga försöken att värfva dem, iakttogo samma
passiva styfhet under detta hagel af grofva tillmälen. Kaptenen, som
stod bakom dem, hade dragit sabeln, och när hopen trängde på dem, allt mera
och mera, så att den hotade att krossa dem mot muren, kommenderade han:
Fäll bajonett! De lydde; en dubbel rad stålspetsar sänktes mot de
strejkandes bröst.
»Åh, de ynkryggarna!» tjöt mor Brulé och drog sig baklänges.
Alla, som hade vikit baklänges, kommo med öfverspändt dödsförakt
redan fram igen. Kvinnorna rusade på, hustru Maheu och hustru Levaque
skreko:
»Döda oss! Döda oss! Vi vilja ha vår rätt.»
Med fara att skära sig hade Levaque fattat tag i en bunt bajonetter,
tre stycken, som han riste och drog åt sig för att slita bort dem från gevären,
och i sin vredes tiofaldigade styrka snodde han dem. Bouteloup, som höll
sig åt sidan och var ledsen öfver, att han hade följt med kamraten, såg lugnt
på, hvad han gjorde.
»Stöt till, så få vi se», upprepade Maheu, »stöt till ett tag, om ni törs!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
