Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af gammalt virke, var stum; blodet steg henne åt hufvudet, och hon fattades af
ett hat, hvars hetta hon kände stiga upp inom henne.
Det uppstod ett knuffande och puffande. För att lugna sitt folk,
hvars tålamod började att tryta, beslöt kaptenen att anhålla några.
Mou-quette kom undan med ett hopp, i det hon kastade sig mellan kamraternas
ben. Tre grufarbetare, Levaque och ett par andra, grepos i högen bland
de mest våldsamma och sattes i förvar i fogdarnas rum. Där uppifrån ropade
Négrel och Dansaert till kaptenen att rycka dit in och stänga in sig med dem.
Han vägrade, ty han förstod, att dessa byggnader med portar utan lås skulle
bli tagna med storm och att han då skulle lida den skammen att bli
afväp-nad. Hans lilla trupp knotade redan af otålighet; man kunde ju inte fly för
dessa stackare i träskor. De sexti soldaterna, som med laddade gevär stodo
drifna emot väggen, bjödo åter massan spetsen.
Först blef det under djup tystnad en återgående rörelse. De
strejkande stodo förbluffade öfver denna plötsliga kraftåtgärd. Sedan höjdes
ett rop, som fordrade fångarnas lösgifvande ögonblickligen. Några sade,
att man höll på att ta lifvet af dem därinne. Och utan någon rådplägning,
drifna af samma hänförelse, af samma behof efter hämnd, rusade alla till
de bredvid befintliga tegelhögarna, detta tegel, hvartill den märgelartade
jordmånen gaf leran och som brändes på platsen. Barnen langade fram
stenarna en och en, kvinnorna fyllde kjolarna med dem. Snart hade alla
ammunition framför sig, och striden med stenkastning började.
Det var mor Brulé, som först gick till strids. Hon bröt med bägge
händerna itu tegelstenarna mot sitt knäs skarpa kant och slungade sedan båda
bitarna. Hustru Levaque gick riktigt illa åt sina axlar, så uppvälld och
slapp i köttet, att hon måste gå längre fram för att kunna bättre nå målet,
trots Bouteloups böner, hvilken drog henne tillbaka i hopp om att kunna
få henne därifrån, nu då mannen var i godt förvar. Alla blefvo uppretade.
Mouquette, som blef trött på att bloda ned sig genom att bryta sönder
tegelstenarna mot sina alltför knubbiga lår, föredrog att kasta stenarna hela.
Barnungarna till och med trädde in i ledet, och Bébert visade Lydie, hur hon
skulle kasta. Det haglade stenar, ofantliga hagelkorn, hvilkas dofva
smällar man hörde. Och midt under dessa utbrott af ursinne fick man plötsligt
se äfven Catherine med upplyfta händer svängande ett par tegelstenshalfvor,
som hon kastade med sina späda armars hela kraft. Hon skulle icke ha
kunnat säga, hvarför hon gjorde det, men hon höll på att kväfvas, att
förgås af lust att förgöra hela världen. Skulle det inte snart bli slut på denna
de olyckligas fördömda tillvaro? Hon hade fått nog af att bli slagen af sin
älskare, att på detta sätt som en vilsekommen hund traska omkring i
lands-vägssmörjan utan att ens kunna tigga en skål soppa af sin far, som höll på
att svälta ihjäl lika väl som hon. Aldrig blef det bättre, det blef tvärtom
alltjämt sämre, så långt hon kunde minnas. Och hon bröt itu tegelstenar
och kastade dem framför sig utan någon annan tanke än att sopa bort allt,
med ögonen så förblindade af blod, att hon icke ens såg, på hvem hon krossade
käkarna.
Etienne, som stod kvar framför soldaterna, var nära att få skallen
spräckt. Hans öra svullnade upp, han vände sig om och ryckte häpen till, när
han förstod, att stenen hade kommit från Catherines feberaktiga händer. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
