Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu höllo på att rasa igen. Under detta klippornas nedglidande uppkommo
ibland sprickor och remnor, som sakta fortplantades ända till
förtimrin-garna, som de till sist försköto genom att pressa dem inåt schaktet, och däri
låg den stora faran, en hotelse om ras och öfversvämning samt grufvans
fyllande genom jordskred och källornas syndaflod.
Suvarin, som satte sig gränsle i den af honom gjorda öppningen,
konstaterade en mycket betänklig ansvällning af förtimringen i femte
genomfarten. Timmerstockarna voro utåtbuktade och hade pressats ut ur
infattningarna: flera hade till och med skjutits ur tapphålen. Vatten sipprade
ymnigt fram i fogningarna tvärt igenom den tjärade drefven. Och
timmermännen, som hade mycket brådt, hade inskränkt sig till att i hörnen sätta
vinkeljärn och så vårdslöst, att icke ens alla skrufvarna voro isatta. En
betydlig rörelse pågick tydligen bakom i sanden.
Med tillhjälp af drillborrsställningen lossade Suvarin skrufvarna i
vinkel-järnen, så att en sista påtryckning skulle kunna rycka ur dem alla. Det
var ett tilltag af vansinnig oförvägenhet, hvarunder han väl tjugu gånger
höll på att hufvudstupa ramla ned, att få göra hoppet på 180 meter, som
skilde honom från bottnen, utan att han ens ryste. Sedan han hade lossat
skrufvarna, angrep han själfva stockarna, hvarvid faran blef ännu större.
Han hade sökt rätt på nyckeln, den stock som höll ihop de andra, och
riktade nu ursinniga ansträngningar mot den; han borrade den, sågade den
och gjorde den tunnare, så att den skulle förlora motståndskraft, medan
vattnet, som i fina strålar bröt fram genom hål och springor, gjorde honom
blind och blötte igenom honom med ett iskallt regn. Ett par tändstickor
slockande, alla stickorna blef vo våta; det var natt, ett bottenlöst djup af
mörker.
Nu greps han af verkligt raseri. På måfå kastade han sig vildt öfver
förtimringen, högg in, hvar han kunde, med borr och såg, drifven af ett
behof att genast spränga den öfver sitt hufvud. Och han inlade däri en
grymhet, liksom om han skulle ha ränt knifven i en lefvande varelse, som han
afskydde. Ändtligen skulle han taga död på detta stygga odjuret Voreux,
hvars gap alltid stod öppet och som slukat så mycket människokött! Man
hörde betten af hans verktyg, ryggraden sträcktes ut, han krälade, han gick
ned, gick upp igen, höll sig fortfarande fast som genom ett under allt under
ständiga svängningar — en nattfågels flykt bland bjälkarna i ett
klocktorn.
Men sedan han åter blifvit lugn, kände han sig missnöjd med sig själf.
Kunde man då inte helt kallt utföra det där? Utan brådska flåsade han
ut och äntrade åter in i stegschaktet, där han täppte till hålet genom att
åter sätta fast den lucka, som han hade sågat ur. Det fick nu vara nog,
han ville icke väcka någons uppmärksamhet genom en alltför stor åverkan,
som man skulle ha sökt att genast reparera. Nu hade odjuret sitt sår i
buken; man finge väl se, om det lefde ännu på kvällen; och nu hade han märkt
det, den förfärade världen skulle få veta, att det icke hade själf dött. Han
gaf sig tid att ordentligt svepa in verktygen i sin rock och gick sakta uppför
stegarna. När han väl hade kommit upp ur grufvan utan att ha blifvit sedd,
kom han icke ens på den tanken att gå och byta om kläder. Klockan slog
tre. Han stod stilla på vägen och väntade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
