Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta arbetslag skulle röja upp efter ett ras, som täppt till en ort’ i
flötsen »Aderton tum» i änden af stollen Nord. Med hacka och skyffel
grep man sig an med de nedrasade klippstyckena. Etienne, Chaval och
fem andra röjde upp, medan Catherine och ett par vagnpojkar sköto
grusvagnarna till det sluttande planet. De arbetande sade inte många ord,
ty fogden var fortfarande med. Men vagnskjuterskans bägge kavaljerer
voro på vippen att komma i delo med hvarandra. Allt medan han mumlade,
att han inte längre frågade efter henne, den efterhängsna slinkan, kunde
den gamle kavaljeren inte låta henne få vara i fred, utan knuffade henne
lömskt, så att den nye hade måst hota honom med stryk, om han inte läte
bli henne. De slukade hvarandra med ögonen, och man måste skilja
dem åt.
Bortåt åttatiden kom Dansaert för att kasta en blick på arbetet. Han
tycktes vara vid gement lynne och for ut mot fogden: arbetet gick inte undan,
förtimringarna måste efter hand ersättas med nya, det var ju uselt med ett
slikt arbete. Så gick han och sade, att han skulle komma tillbaka med
ingeniören. Han hade väntat Négrel ända sedan i morse och begrep inte
anledningen till dennes dröjsmål.
i Det förflöt ännu en timme. Fogden hade låtit dem sluta med
röjningsarbetet för att använda allt sitt folk till att stötta taket. Till och med
vagnskjuterskan och de bägge pojkarna höllo inte längre på med att köra
bort grus, utan gjorde i ordning och skaffade fram för timrings virke t. Här
inne i ändan af stollgången var arbetslaget placeradt som en förpost, isolerad
i grufvans bortersta ända utan att längre ha någon förbindelse med de andra
arbetslagen. Tre å fyra gånger hade underliga ljud liksom af språngmarscher
långt bort i fjärran kommit arbetarna att vända på hufvudet: hvad var det?
Man skulle kunna tro, att stollarna utrymdes, att kamraterna redan i största
hast fore upp. Men ljudet dog bort i djup tystnad, och de togo åter itu med
att kila fast förtimringen, bedöfvade af de väldiga klubbslagen. Slutligen
togo de åter itu med röjningsarbetet, och vagnskjutningen började på nytt.1]
Redan efter första turen kom Catherine förskräckt tillbaka och sade,
att det inte längre fanns någon vid det sluttande planet
»Jag ropade, men ingen svarade. Alla ha gett sig i väg.»l
Det blef en sådan bestörtning, att alla tio kastade sina verktyg och
satte till att springa. Den tanken, att de hade blifvit öfvergifna, att de
voro ensamma längst bort i grufvan, så långt bort från burlastningsplatsen,
skrämde dem från förståndet. De hade bara behållit lampan och sprungo
i rad efter hvarandra, karlarne, barnen, vagnskjuterskan, och fogden själf
tappade hufvudet, ropade tidt och ofta, allt mera och mera förskräckt öfver
tystnaden, öfver ödsligheten i dessa ändlösa stollar. Hvad stod på,
eftersom man inte träffade på en enda lefvande varelse? Hvilken olyckshändelse
hade väl på detta sätt kunnat föra bort kamraterna? Deras förfäran ökades
genom ovissheten om faran, af det okända i det, som hotade dem.
Då de ändtligen närmade sig burlastningsplatsen, spärrade en fors vägen
för dem. Vattnet steg dem genast upp till knäna, de kunde inte springa
längre, de vadade blott med svårighet öfver floden med den tanken, att
en minuts dröjsmål skulle vara döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
