Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följande dagen tvungos de af kvalen att ge efter; de drucko ändå och sköto
undan liket för hvarje klunk. Det tjänade inte mycket till att ha klufvit
skallen på honom, då han i alla fall, envis i sin svartsjuka, kom tillbaka mellan
honom och henne. Ända till slutet skulle han vara där till och med som död
för att hindra dem att tillhöra hvarandra.
En dag till och så ännu en dag. För hvarje rörelse i vattnet fick Etienne
ett lätt slag af den man, han hade dödat, en liten knuff af en granne, som
påminde om sin närvaro. Och för hvarje gång spratt han till. Han såg honom
ständigt framför sig, uppsvälld, grönaktig, med sina röda mustascher i det
krossade ansiktet. Sedan kom han icke längre ihåg något, han hade icke
dödat honom, den andre låg och simmade och skulle bita honom. Nu
skakades Catherine af gråtanfall, ihållande, ändlösa, efter hvilka hon var
alldeles tillintetgjord af utmattning. Till sist sjönk hon i ett tillstånd af
oemotståndlig sömndvala. Han väckte henne, hon stammade några ord och
somnade genast igen utan att ens slå upp ögonlocken. Af fruktan att hon skulle
drunkna, hade han lagt den ena armen om hennes lif. Nn var det han, som
gaf kamraterna svar. Hackornas slag närmade sig, de hörde dem bakom
sig. Men äfven hans krafter sjönko, han hade förlorat allt mod att bulta.
Man visste ju, att de voro där, hvarför då ytterligare matta ut sig? Han
frågade icke mera efter, att de kunde komma. Slö genom att vänta, kom
han därhän, att han under timtal glömde, hvad han väntade på.
En lättnad lifvade upp dem en smula. Vattnet föll, Chavals lik flöt bort.
I nio dygn hade man arbetat på att befria dem, och för första gången kunde
de ta några steg i orten, då en förfärlig skakning kastade dem till marken.
De sökte hvarandra, de höllo hvarandra slutna i famn; vansinniga och utan
att kunna förstå något, trodde de, att katastrofen började om igen. Ljudet
af hackorna hade upphört, ingenting rörde sig längre.
Catherine lät höra ett litet skratt, där borta i vrån, där de sutto
bredvid hvarandra.
»Det är säkert mycket vackert där ute... Kom, så gå vi ut.»
Först kämpade Etienne emot detta vanvett. Men smittan kom äfven
hans hjärna att vackla, fast den var starkare, han förlorade den rätta
uppfattningen af verkligheten. Alla deras sinnen rubbades, framför allt
Catherines, hvilken skakades af feber och nu plågades af ett verkligt behof af ord
och åtbörder. Bruset i hennes öron hade blifvit ett rinnande vattens sorl
och fågelsång; hon kände en stark doft af nedtrampadt gräs och hon såg
klart, stora gula fläckar flögo förbi hennes ögon, så vidsträckta, att hon
trodde sig vara ute i fria luften, vid kanalen, på sädesfälten en vacker
solskensdag.
»Åh, så varmt det är!... Älska mig, låt oss vara tillsammans alltid, alltid!
Han tryckte henne intill sig, hon slöt sig länge smekande intill honom
och fortfor att jollra som en lycklig flicka:
»Åh, hvad vi ha varit dumma, som väntat så länge! Jag skulle genast
från första stunden så gärna ha velat blifva din, men du förstod mig inte,
utan var tvär emot mig... Kommer du sedan ihåg, hemma hos oss, den
där natten, då vi inte kunde sofva, utan lågo med näsan i vädret och hörde
hvarandra andas, med en väldig lust att tillhöra hvarandra?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
