Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åter solen, lugnad började hon åter att skratta som en förälskad flicka.
Han skälfde till vid att på detta sätt känna henne vid sin kropp, halfnaken i
tröjan och byxorna, som voro i trasor, och i ett uppvaknande af sin mandom
tog han henne till sig. Och detta blef nu omsider deras bröllopsnatt, i djupet
af denna graf, på denna bädd af smuts, i deras behof att icke dö, förrän de
hade nått lyckan hos hvarandra.
Etienne satt på marken, alltjämt i samma vrå, och på hans knän låg
Catherine orörlig. Timmar och åter timmar förflöto. Länge trodde han,
att hon sof; sedan rörde han vid henne, hon var mycket kall — hon var död!
Men han rörde sig dock icke af fruktan att väcka henne. Den tanken, att
han var den förste, som hade ägt henne som kvinna, rörde honom djupt.
Andra tankar — hågen att med henne komma ut i världen, glädjen öfver
hvad de båda framdeles skulle göra — kommo stundtals för honom, men så
obestämda, att de tycktes knappt snudda vid hans panna liksom en fläkt af
själfva sömnen. Han blef allt svagare, han hade nu endast kraft att sakta
göra en liten rörelse med handen för att förvissa sig om, att hon verkligen
var där, i sin iskalla stelhet lik ett slumrande barn. Allt försjönk i intet,
själfva natten hade förintats, han var ingenstädes, han var utom tid och
rum. Det var väl något, som bultade bredvid hans hufvud, häftiga slag,
som närmade sig, men först hade han varit för lat för att gå och svara,
förtyngd af en oändlig trötthet och nu visste han icke längre till sig, han blott
drömde, att hon gick före honom och att han hörde det lätta klappandet af
hennes träskor. Två dygn förflöto, hon hade icke rört på sig, han rörde
maskinmässigt vid henne, lugnad genom att känna henne vara så stilla.
Etienne kände en stöt, röster sorlade, klippstycken rullade ända fram
till hans fötter. När han fick se en lampa, började han att gråta; hans
blinkande ögon följde ljuset, han tröttnade icke att se på det, hänryckt öfver
denna rödaktiga punkt, som knappt satte en fläck på mörkret. Men
kamraterna buro bort honom; mellan de hårdt hopbitna tänderna lät han dem föra
in skedar med buljong. Först i orten Réquillart kände han igen någon,
ingeniör Négrel, som stod framför honom; och dessa bägge män, som
föraktade hvarandra, den upproriske arbetaren och den skeptiske förmannen,
kastade sig om halsen på hvarandra och snyftade häftigt, så djupt
upprörda voro alla mänskliga känslor inom dem. Det var en oändlig
sorgfull-het, generationers elände, öfvermåttet af smärta, hvari lifvet kan sjunka.
Uppe i dagen låg hustru Maheu slagen till jorden bredvid den döda
Catherine, hon stötte ut ett skrik, sedan ett och ytterligare ett, mycket långa,
ihållande jämmerrop. Flera lik hade redan förts upp och lagts i rad på marken,
bland dem Chaval, som man trodde hade blifvit ihjälslagen genom ett ras,
en vagnpojke och två kolhuggare, likaledes krossade, med hufvudskålen tom
på hjärna och buken uppsvälld af vatten. Det var kvinnor i hopen, som
förlorade förståndet, sleto sönder sina kjolar och klöste sig i ansiktet. När
man omsider förde honom ut från grufvan, sedan han hade fått vänja sig vid
lamporna och fått en smula näring, visade sig Etienne utmärglad och
alldeles hvithårig. Man ryste och drog sig undan från denne gubbe. Hustru
Maheu hörde upp att skrika för att häpen betrakta honom med sina stora,
stirrande ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
