Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - HURU JAG BLEF BEKANT MED ÖFVERSTE BECKRIDGE - När Erik Käykkä sprängde banken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gynte luta nedåt mot synranden, smultit ihop
till en enda blåviolett massa. Vi redo helt
långsamt, för att låta hästarna svalna en
smula innan solen gick ned och vi afbröto
färden för natten. Den ämnade vi tillbringa
ute, vid någon bäck, där vi kunde vattna våra
riddjur. En mil eller så längre fram syntes
en rad af buskar och enstaka träd, som säkert
växte längs något vattendrag.
Men innan vi bunno dit hörde vi bakom
oss ett långt utdraget »balloobob!» och då vi
vände oss om sågo vi en ensam ryttare i rask
takt närma sig.
Vi stannade för att låta honom hinna upp
oss — så pass böflig är man alltid ute på
prärin — och sågo då han kom närmare att
det var en helt ung man i den vanliga dräk-
ten ute i västern, ridande en broncbo, som
också var af det vanliga slaget: stort ingen-
ting att se på, men vanligen i stånd till otro-
ligt ihållande ansträngningar.
— Glad att få sällskap! sade han frankt,
då han höll in sin häst. — Jag har ridit
ensam hela dagen och det blir långtrådigt–––-
om jag får så fortsätter jag med er så långt
vi ha samma väg.
Vi hade ingendera något emot det, sedan
vi tagit honom i något närmare betraktande.
Han var helt ung, knappast mera än en pojke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
