Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framsade det med sådan ledighet och så
mycken känsla, att de flesta af gästerna funno det
helt upplyftande. De voro icke kritiska nog
att fästa sig vid några småsaker, som kommo
Edvin Almén och ett par likasinnade
spyflu-gor att skära hviskade kvickheter, tils de
skakade af undertryckt skratt i sin vrå, där de
förskansat sig bakom några äldre,
aktningsvärda samhällsmedlemmars breda ryggar. Och
första anledningen till deras grin var ändå
bara den att statsrådet nämde något om »de
unga, som nu stodo i begrepp att lämna boet
för att pröfva sina egna vingar». Det var ju
noga taget ingenting att skratta åt, och lika
litet skäl därtill hade de, då han så rördt talade
om »deras flykt ut i den stora, vida världen»,
att några äldre, kvinliga gäster, som inte visste
att de unga blott ämnade flyga till Petersburg
för en vecka eller så, fällde bittra tårar,
dunkelt misstänkande att löjtnant Kraus planlagt
allra minst en resa till inre Afrika.
Men de torkade sina tårar, då
kammarjun-karen von Pellinger trädde fram och knackade
med foten af sitt glas mot en talrik för att
påkalla uppmärksamhet.
»Mina älskvärda damer och ärade herrar»!
började han. »Mig har skänkts det
smickrande förtroendet att oaktadt min ovärdighet
och ringa förmåga utbringa den skål vi nor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
