Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Landet. Allmän öfversigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
penningar Walt ofullkomligt tilrala deras antal ocli sällan någon Engelsman 5
kommit pä det infallet ätt här tillfredsställa sin jagtpassicm. Om fajönijagten ’
längre fram. Bland öfriga rofdjor finnas vargen, som al Ili (ra» lappska fjällen,
der han lurar pä renarna, iniill landets sydligaste gränser anfaller betande
boskap och under stränga vintrar äfvenmeimiäkor *). IHelsingfors bortsnappade
han i Januarii och Februari 1844 flera hundar frän galor och gärdar i
gran-skapet af isen. Skallen, sådana de vanligen bedrifvas, tjena blott att jaga dem
objudne gästen frän den ena snknen till den andra. Verksammare äro dä
premierna, Under blida vintrar hör man sällan ulaf honom och nästan aldrig ser
man honom i sä fruktansvärda skaror, som, enligt resebe.skrifningar, fallet
lä-rcr vara i de ryska och polska skogarna. Vidare har man loar af lera arter
och den för sin skönhet och vighet utmärkta filtrasen, som i de nordliga
skogsbygderna från grenen af en knubbig tall kastar sig ned öfver den betande
renens lials och dödar honom med ett enda bett. Den vanliga röda räfven är
allmän i lida landet och jagas öfveraltt med saxar och hundar. Svarta räfven
är numera sällsynt i Finland.
Äfven elgen, som fordom var temligeu allmän, är vorden ganska
sällsynt på sednare tider. Stundom förirrar lian sig till kusttrakterne och
skrämmer med sin resliga gestalt de ensliga vallhjonen. Nästan alla är skjules en
och annan; skalden Runeberg har i sitt bekanta poem förhcrrligat denna jagt.
Fhuru ftirfatlningarne bjuda att skona detta sköna djur, måste mau heldaga,
att de icke noggrannare efterlefvas, och fortfar man att lika begärligt rikta
lodbössan mot den stolta flyktingen, hvarhelst han visar sig, torde den tid icke
vara aflägsen, dä elgen helt och hället försvunnit ur Finland. Blfreiu är
lika-leds* ganska rar och anträffas blott l| de nordliga elfvarn». Haren, ekorren,
läderlappen, hcrm-lmeii oeh i norden fjällraekan äro allmänna. Mindre
vanliga är» uttern oeh igelkotten; sällsynta deremot, minken ocli gräfsvinel.
Skjätcn anträffas vid alla kuster och elfmynningar, äfven i Ladoga, der en
svart art af della djur uppehåller sig. — Bland husdjuren märkes hästen, som
nordligast förekommer i Karesuvando och stundom intager renens ställe i
rc-det vid resor Öfver fjällen. Den finske bonden är van att ställa,hästen i värde
*) Under deu kalla vintern 1808—1809 fauns en morgon p£ landsvägen i
med-lersta Österbotten ett par soldatatö flor med ben orb fotter uti. Nära invid lag
eri blodig sabel, uMfurnispersedjlr oeh benknotor. Äldre kyrkoböcker äro fulla
af anteckningar öfver slika händelser, sSrdelw fråu den stora ”ofredens" tid
närmast liuslnin ocli sköter den som sin ögonsten. Bacon Sr i allmänhet
liten, huller föga öfver 41 fot i höjd. men är välbygd, stark och utmärkt
härdig. Tavasllnnd, Savolnx oeh Karelen anses äga de bästa hästar.
Hornboskap haltes öfverailt, ända (ill ÖfverTonicä, hvareftcr renen blir Lappens allt
i allom. Allmänna äro svinet, dock mest af dälig race, och faret, hvars ull
man icke lyckats fä af finare sort, emedan finulllga utländska raeer efter n Ii gra
är under delta nordliga luftstreck försämras. Getter hällas på flera orter
talrikt. Hunden varierar i hundrade afarter oeh katten är fullkomlig kosinopolit.
Ampbibierna äro föga talrika. Bland ormarna är svarta huggormen den
enda farliga.
Bland roiaglar har man flera arter af örnen, falken, höken, gladan oeh
ugglan. Vidare träffas masen, korpen, skatan, kajan — som äfven liiir befolkar gamla
slott och kyrkor—hacka piken, göken, (raiian, liägern, sparfven, kriikan, som
öf-verviutrari södern af landet, svalan, som går tipp allt inemot Enare, lärkan,
folken, sleglilzan, domherren, en stor mängd trastarter m, in. Näktergalen lä ter
sällan höra sig på sydkusten, äfven i Tavastland. Nötskrikan ocli äkerknarrcnf pBIi —
samma läten omvexla tned talltrastens milda musik och den af Kran-Mil besjungna
"kuoleman lintus", dödsfägetiw, klagande sång i juninätternas doftande halfdager.
Fordom gick sillen genom de tre tränga sunden upp i Östersjön och
fångades ymnigt vid linska kusterna, men har sedermera försvunnit frän dessa
farvatten*1). Trognare har laxen varit, dock icke allestädes. Laxfisket vid
Wanda ås utlopp, fordom donerad! aom en betydande inkomstkälla till Padift
kloster i Lilflaiid, afkastar nu föga eller intet. Samma fall liar inträffat med
(lera elfvar, troligen i följd af vattenminskulngcn. Men ännu är detta fiske
vissa är ganska rikt i Vuflxen, 1 Kymmene, Kamo, Ulcä, Ijii. Kemi och Torne å
elfvar, ja soknar gifvas, der, säsmn i Kemi, folkets välstånd 1 liögst betydlig
grad beror af huru fisket utfaller, äfvensom kyrkoherdens inkomster af
lax-tionden. Strömming fongas i slor mängd vid alla stränder af halsvikarna,
vassbuk vid sydkusten, nejonögon och foreller 1 forsarna, sik, gädda, karp,
barr, rudor, löjor, märt, braxen, aborre, gös, girs, torsk, lake, ål. m. 11, i
elfvar oeh sjöar. Kräftor finnas ymnigt i södra oeh medlersta Finlands öar
ocli sjöar, men frifvas ej liögre upp Un i Lappljärds ii, i Österbottens
sydligaste socken. Finlands insekter uppskattas tUl omkring 2000 arter, af hvilka
») Månne förmedelst någon tillgrundniug i inloppen till Östersjön 1 Skada att icke
»illens skrämmande kan tiUskrifvas d* bos alla fiskare illa anskrifoa Sngbrtygen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
