Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°
viant och voro trötta redan då, så vi väntade. Det är en
känd sak, att man slåss dåligt med tom måge och i mörkret,
och hvarför skulle vi skjuta ned er, när det inte var
nödvändigt. För resten ha vi gjort ett stålstrådsstängsel längre
fram, om ni fortsatt en half mil till, skulle hästarne stupat
där och . . . ja, ja, det är nog bäst som det är.»
Dragonerna åhörde knappt hans tal, det där begrepo
de nog, de fortforo att äta. Men de kände också en viss
belåtenhet öfver, att fienden icke visade någon särskild glädje
öfver sin lyckade fångst och att inga närgångna blickar
besvärade dem. De sågo hästarne stå i rader, tuggande sitt
foder eller liggande på marken; litet emellan dök en skugga,
försedd med gevär upp ur mörkret på ena sidan elden för
att strax efteråt glida in däri på andra sidan och var borta
igen, och då och då trängde ljudet af dämpade röster till
dem, men hela tiden var den milda, lugna tonen
förhärskande liksom allt skedde med en tung, långsam
tvärsäkerhet. Intet, som påminde om brådska och ifver märktes,
den militära snabbhet, hvarvid de voro vana, fanns ej, och
subordinationsförhållandet mellan underordnade och
förmän tycktes vara okändt bland dessa enkla människor.
Alla rörde sig som vänner eller jämlikar om hvarandra och
orderna gåfvos eller mottogos i vanlig samtalston. Jaså,
detta var fienden. Det var väl sant, att sedd på nära håll
ter sig en sak aldrig så som på afstånd.
Fångarna voro emellertid för uttröttade att gifva akt
på det, som tilldrog sig, En efter en lade de sig ned och
somnade, deras ovisshet var slut och den trygga
säflighe-ten hos fienden medförde en välgörande verkan,
hvilken kom dem att sluta ögonen med samma tillförsikt, som de
eljest gingo till hvila i sitt eget läger.
De lågo där i en lång rad, med kapporna svepta kring sig
och fötterna mot elden. Den, som hade officerarne
närmast sig, vågade till följd af den respekt, han var skyldig
dessa, ej låta sömnen taga öfverhand, utan följde deras
exempel, och sökte hålla sig vaken, men snart nog tog
tröttheten ut sin rätt äfven hos honom. Han sträckte rak lång
ut sig på marken och gjorde det så bekvämt som möjligt och
den korta stund, då han befann sig mellan sömn och vaka,
hörde han den yngste af sina förmän föraktligt yttra:
>De där sofva redan som djur. Fyll deras magar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
