Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Männen rundt omkring nickade tysta. Det
öfver-raskade dem ej att höra, de tycktes tvärtom finna det
helt naturligt, att främlingarne, som kommit hit ned,
ej skulle förmå uthärda de häftiga
temperaturväxlingarne. Och om de just ej visade något djupare
deltagande för den sjuke, angaf ingenting i deras åtbörder
eller miner, att de gladde sig åt att se en fiende hjälplös
och kvidande.
»Vill ni inte vara god och fortsätta, pastor», sade
löjtnant Stephens, sedan han återhämtat sig något. »Det
här betyder nog inte så mycket», tillade han frågande,
mer liksom för att själf bibringa sig en svag tröst, än för
att erhålla ett jakande svar.
Gubben förstod hans fruktan och såg bort för att
slippa möta den bekymrade blicken i de ängsliga ögonen.
Han hade redan knäböjt vid så många sjukbäddar, att han
strax visste, när fara var å färde eller ej. Här var efter
alla tecken att döma ett nära nog hopplöst fall, och hans
nedslagna min sade lika tydligt som ord, att han ej
väntade en lycklig utgång.
Löjtnanten märkte intet däraf, han kröp tätt intill
sin kamrat och gifvande predikantens tystnad en
fördelaktig tydning, sade han, med den för många sjuka
egendomliga lättheten att tro det bästa ända till slutet:
»Var snäll och fortsätt, pastor! När jag hör er
stämma, känner jag inte febern.»
Utan att fästa sig vid egoismen i hans begäran,tog
missionären plats bredvid honom, beredd att uppfylla
hans bön. Men han log dock litet vemodigt ömkande åt
sig själf, som trott, att en af de, till hvilka han riktat sina
ord, skulle fästa sig vid dem ensamt för innehållet. Men
äfven om han endast skulle tjäna som ett slags vaggsång
för en sjuk, var han beredd att tala. Omedelbart därpå
hade han glömt sitt nederlag och gripen af sitt ämne
började han ånyo.
»Ni har bedt mig fortsätta, jag uppfyller gärna er
önskan, min uppgift är ju att vägleda.»
»Jag tackar er!» sade den febersjuke matt och sjönk
ihop ännu mer.
Löjtnant Kennedy bet sig i underläppen, förargad
öfver den andres svaghet, och stirrade rätt fram, därige-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
