Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
som blef deras glädje, och som de högtidligt lofvade sig
att det skulle erhålla allt det lifvet nekat föräldrarne. De
hade ett mål och de arbetade dubbelt och med större kraft,
ty framtiden låg morgonljus och allt tedde sig underbart
fagert, sedan den lille i vaggan gifvit dem en ny syn på
tingen, allt var lätt och allt skulle de utföra.
Så bröt kriget ut.
Han blef orolig, började besöka kroglokaler, drack,
läste en mängd tidningar och företog sig en hel del, på
hvilket han under vanliga förhållanden ej skulle tänkt. En
kväll kom han drucken till hemmet, han hade tillgripit
den utvägen för att få mod att säga, hvad han länge burit
på hjärtat. Han hade läst öfver hvarje ord, som skulle
yttras, tagit om det flera gånger och inpräntat det i sitt
minne, så att han säkert visste sig kunna upprepa det, och
spriten hjälpte honom att se allt i en mer rosenröd dager än
den nyktra verkligheten skulle gjort. Men när han trädde
inom hemmets dörr, slöts hans mun obevekligt ihop och
han glömde sin läxa.
Hustrun såg, att han bar på något och hon frågade
honom, hjälpte honom ■— och hon ångrade det sedan hela sitt
lif.
»Det är löjligt», sade han, »att jag, som vet mig hafva
mod, inte skall lyckas klämma fram det, men nu har du
hjälpt mig på väg, tack för det! Jag vill gå ut i kriget!»
»Ja, men du vet ju, att jag bär vårt andra barn under
hjärtat», stammade den öfverraskade kvinnan.
»Just därför», svarade han muntert, ty sedan han väl
börjat, gick resten af sig själf. »Fosterlandet väntar att
alla skola göra sin plikt, jag måste ut och slåss.»
»Men ...» Och hon talade ifrigt, som endast en
uppskrämd kvinna kan det, nämnde deras fattigdom, sin
väntade nedkomst och en hel del annat.
Han skrattade åt hennes farhågor och gick upprymd
vidare, räknade upp namnen på kände och okände, som
redan dragit bort, kastade fram något dimmigt om äran,
som alltid tillhör den tappre, lyckades till hälften lugna
henne och slutade:
»Tror du landet lämnar en soldats hustru utan hjälp,
tror du regeringen ej ser till en krigares små barn? Var
lugn, om ett halft år är jag här igen med tapperhetsmedaljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
