Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Fäktningen vid Koopmans kraal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9?
tänka var för honom detsamma som att utföra. Han
sträckte rak lång ut sig på marken och började ifrigt söka
i sina fickor efter en näsduk, som han ämnade binda fast vid
gevärspipan och höja i luften. Han ensam bar ansvaret
för alla dessa lif, han var befälhafvaren och han skulle göra
det enda som återstod.
Utan att gifva akt på den fara, för hvilken han utsatte
sig, hade missionären rest sig upprätt och betraktade
fältkornetten. Af de feberaktiga rörelserna och ryckningarne i
hans bleka halft bortvända ansikte slöt han sig till hvad
som förestod. Då han såg den hvita tyglappen i den andres
hand, gick han lugnt bort till honom för att styrka honom
i hans uppsåt. Kulorna hvisslade kring hans hufvud,
från hvilket hatten slets och genomborrad slungades långt
bort. Den gamle såg sig icke om, han gick lugnt vidare
och knäfallande bredvid fältkornetten lade han lätt sin
hand på hans axel.
»Det är vår enda utväg, sade van der Nath
urskuldande. »Vår enda utväg», upprepade han åter igen och
blickade frågande på ett par af sina män, som krupit honom
närmare och tigande åsågo hans förehafvande.
De hade förstått och nickade tysta och modstulna sitt
samtycke; hvad han sagt var sant, det återstod blott ett:
gifva sig.
Missionären hjälpte honom brådskande att knyta fast
näsduken vid geväret.
En bitter strid utkämpades inom fältkornettens breda
bröst, och än en gång såg han sig spanande omkring,
kanhän-hända gafs det en möjlighet, som skulle förhindra
kapitulationen. Men ingenting stod att upptäcka. Himlen
hvälfde sig oåtkomligt hög och blå öfver dem,
eftermiddagssolen glittrade på den röda sanden och de förkrympta
karoo-buskarne, fiendens linier kröpo obevekligt närmare och deras
eld ökades märkbart, antagligen förebådande ett angrepp.
Det måste förhindras och med ett tungt stönande fattade
van der Nath kring kolfhalsen för att höja sin smutsiga
parla-mentärflagg. Men innan det skedde, frågade han doft.
»Hur många?»
»Sex döda, nitton sårade», kom svaret dämpadt från
hans närmaste granne till vänster.
En ny, tyngre suck banade sig väg öfver van der Naths
Abrahams o]jer. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
