Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAP. VIII.
I ett eröfradt land.
Midt på slätten höjde sig en ensam farm. En låg,
rektangulär byggnad med tvänne små fönster på framsidan
och mellan dem en förstubro, hvars tak fyra omålade
stolpar buro upp. Rundt om en sparsamt gräsbevuxen
gårdsplan löpte en låg, smal tegelstensmur, boningshuset var
äfven förfärdigadt af samma material. Litet längre bort
stod ett vagnsskjul och bakom det ett stall och några mindre
magasin, allesammans täckta med korrurgerad plåt,
senare tiders uppfinningar, medan däremot bostaden fått
nöja sig med ett gammalt halmtak.
Morgonsolen glittrade på det tysta husets små,
färgskiftande rutor och slätten bredde sig vid och ödslig kring
det. Ingen människa stod att upptäcka och intet ljud störde
den djupa stillheten, tills en ensam ryttare dök upp vid
synranden.
Det var en storväxt, axelbred man med ett yfvigt
skägg, som bredde sig öfver bröstet, och ett par små,
vänliga ögon, hvilka kärleksfullt voro riktade mot byggningen
där borta. Hans solkiga kavajkostym hängde i trasor
kring de grofva lemmarne, ansiktet var krutstänkt och om
pannan var en smutsgrå bindel lindad. Men mannen hade
käckt skjutit slokhatten på nacken och spände ut bröstet
som om han med större välbehag än vanligt inandats just
denna luft. Hästen liknade sin ryttare, han var lurfvig
och dammig och betslet var söndrigt, men då han hörde
husbondens manande smackning och såg byggningen
liksom resa sig ur marken, gnäggade han igenkännande
och ökade själfmant farten.
Ett par mil tillryggalades i rask galopp och
belöningen därför blef, att de två snart befunno sig utanför
tegelstensmuren. Ryttaren stramade på tyglarne och
betraktade hvarje särskildt föremål med ett så hjärtligt uttryck
i sina ögon, som om han velat smeka till och med skjulets
grofva stockar, och så sade han:
»Mitt hem!»
Han nickade mot huset, gled ur sadeln och ledde hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
