Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. I ett eröfradt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
»Ni finner mig alltid, där jag behöfs, herr major. Och
där borta kommer gubben Muller åkande. Hör nu, major,
gör mig en stor tjänst!»
»Hm ... ni har så öfverdrifna fordringar.»
»Åh, denna gång är det en obetydlighet.» Blenkins
gjorde ett fruktlöst försök att lägga sitt ansikte i diverse veck,
som skulle uttrycka deltagande och godhet. »Jo, major, skona
gubbens farm, han är gammal!»
»Jag har aldrig ämnat göra honom något ondt. Det
där om gården var blott en hotelse, man för inte krig på det
viset, min goda man . . . inte förrän nöden tvingar en därtill.»
Majoren var vid särdeles godt lynne, skrattade oupphörligt
och gnuggade händerna. »Jag skall själf säga honom, att
han kan åka hem och vara lugn.»
Hållande hatten i ena handen kom Piet Muller mot
majoren och gjorde honom med en beklagande åtbörd
uppmärksam på, att han var ensam. Ingen af församlingens
medlemmar hade frågat efter befallningen att infinna sig
vid kyrkan.
Men Blenkins log skadegladt och höjde betecknande på
axlarne, då han gick fram till kaffern, som kört Mullers vagn.
»God dag, Sambo eller hvad du heter!» började han
nedlåtande.
Kaffern nickade snäft. Han hade alltid blifvit väl
behandlad på sin herres farm och delade dennes tänkesätt
om allt engelskt.
»Nåå», fortfor Blenkins uppsluppet, »har din baas
talat om, att hans gård skall brännas i dag?»
»Baas sagt så . . . fördömda rödnackar!»
» Sakta, min gosse, sakta! Piet Mullers gård kommer att
stå länge än, han har köpt sig fri.»
Kaffern gjorde stora ögon, men svarade icke, hvarken
Blenkins sätt eller yttre ingåfvo förtroende.
»Ser du kanonerna därr Ja, just de där. Du kan
gärna liksom i förbigående säga kvinnorna att Piet Muller
sladdrat bredvid munnen. Ser du, det är också ett sätt att
rädda sin gård.»
»Baas nu säga en fördömdt stor lögn. Min baas
patriot, som det kallas här.»
»Visst är han det, min gosse. Han är en riktig
heders-knyffel, det vet jag bäst. Men när man blir hårdt ansatt . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
