Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. En af dem, som förstå att begagna makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
»Det tjänar ingenting till», sade han tonlöst. Den
hämnd, som hållit honom varm, hade tagits från honom,
han var trött oeh liknöjd och långsamt gick han vidare
mot målet, trodde han, mot det slutliga mål, som han ej
kände och som han länge sedan upphört att frukta.
I krig, där händelserna jaga hvarandra och stort och
smått blandas till en härfva, som icke kan redas, endast sli
tas, visar sig bäst, hur mycket en människa beror af en an
nan, äfven den under vanliga förhållanden obetydligaste.
I krig ligger fältherrens lif i händerna på en
trumslagarepojke, som händelsevis kommit öfver en laddad revolver,
där skjuter den svage ned den starke och där omintetgöras
de sinnrikaste beräkningar af småsaker, som icke ens
märkas. I krig kan med ett ord allt hända.
Här hade tvänne män, af hvilka ingendera förut vetat,
att den andre fanns till, sett hvarandra mindre än två
minuter, och den enes öde var afgjordt för all framtid.
Korporal Mc Dunn hade för Blenkins fattat den
instinktlika motvilja, som ibland utan synbar orsak griper en
människa, och för att reta honom misstydde han afsiktligt en
förmans order. Och just därigenom gaf han den, han
önskade skada, ett tillfälle att nå det mål, denne eftersträfvade.
Han inbillade sig, att han lyckats och skrattade i mjugg
däråt, Blenkins trodde, att han själf icke gjort det och skar
tänder däröfver, och bägge misstogo sig lika mycket. Det
var återigen af kriget skapade förhållanden, som ändrade
allt och förvandlade en skenbart god gärning till motsatsen.
Men nöjda med sitt dagsarbete knogade soldaterna
öfver slätten och Blenkins följde dem, släpande fötterna i
dammet samt då och då försiktigt kännande på sin värkande
rygg.
Efter en half dags marsch anlände piketen dammig
och förbittrad till lägret och med en from önskan, hvars
uppriktighet Blenkins ej betviflade, att han skulle draga så
långt vägen räckte, skildes soldaterna från honom.
»Nu går jag till kompanichefen», sade korporal Mc
Dunn, »följ med, om ni har lust.»
Blenkins dref framåt i hans kölvatten utan att veta,
hvad han borde göra. Han stannade vid tältdörren och
tuggade på naglarne. Han vågade ej skvallra, han vågade ej
skaffa sig fler fiender. Fanns det för öfrigt någon, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
