Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Abrahams offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till slut tröttnade alla dessa tantas och ooms att slösa
sina uppmaningar på en man, hvilkens konsekventa
envishet hvarken de mest öfvertygande skäl eller de
genomskinligaste anspelningar förmådde rubba. De lämnade
honom åt sitt öde men höllo ej mindre af honom för det.
Själf gick han orubblig den en gång beträdda vägen
fram. Han hade älskat sin Sara, som hvarje annan
ärlig make sin maka, och när hon ej längre fanns, fyllde
barnet hennes plats. Gossen ägde modrens drag och han
var den ende, det blef nog för att fadern skulle se honom
med helt andra ögon än grannarne betraktade sina talrika
barnskaror. Där ute på farmen bland det dagliga lifvets
många små omsorger och bestyr växte något större och
bättre upp ur minnet af den döda. Den kärlekslängtan,
som är nedlagd i hvarje sund natur, slog hos den mogne
mannen ut i en aldrig sinande ömhet och vände sig till
barnet, som jollrade vid hans fötter. I van der Naths
känslovärld funnos blott få strängar, de vibrerade i stället
så mycket starkare och af allt det goda inom honom
bildades ett helt, där Isak utgjorde medelpunkten. Åt
honom var intet förträffligt nog, för hans skull var ingen
uppoffring tillräcklig, och så bundos de två oupplösligt
fast vid hvarandra.
Och nu fanns ej heller sonen längre, fadern var
ensam, lik ett träd, hvars grenar stormen bräckt, sedan den
slitit loss de sista bladen.
Vid midnattstid hade de nått fram till stenkumlet,
från hvilket Simeon Flicks predikan slungats ut i rymden
och där den hårda eden svurits. Medan tårarne runno
utför deras kinder, gräfde far och son grafven, som skulle
gömma den senares kropp. När det skett, bad fadern
om barmhärtighet, bad ännu sedan han insett, att allt var
förgäfves. Han slet sitt hår och sargade sitt bröst, han
ödmjukade sig i stoftet och pockade på nåd, han bjöd sitt
lif som mellangift och förbannade hela universum. Öfver
dem hvälfde sig himlen oåtkomligt hög och kall för alla
böner och ned till jorden silade månens bleka skimmer
och förvandlade mörkret till ett svagt, vemodigt återsken
af ljuset. När intet annat hjälpte grep van der Nath sin
bibel och läste högt.
»Då ropade honom Herrens ängel af himmelen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
