Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Abrahams offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
massor af mänskligt slam och afskräde med sig, väcker
dåliga instinkter till lif och ger dem medel att tillfredsställa
sina onda begär. Blenkins var en af de smutsiga rester det
afsatt, han hade begagnat kriget till sin fördel och vunnit.
Slusken, som i smått härmade kända förebilder och mot
några få tillät sig, hvad andra i stort gjorde mot många,
förstod dessa statsmäns gärningar på sitt vis, lämpade dem
efter sina syften och åberopade likt flera andra deras
föredöme. Någon ursäkt ansåg han sig så mycket mindre
behöfva, som de han efterapade — alltjämt på sitt futtiga
vis — gjorde historia, hvilket ju alltid är något berömligt.
Blenkins var verkligen öfvertygad om, att han bevisat det
land, som sparkat bort honom, men som han likväl envisades
att kalla sitt, emedan dess blotta namn var ett säkert stöd,
en ovärderlig tjänst, och han visste, att många skulle se saken
som han. Att han samtidigt förskaffat sig åtskilliga
förmåner, fann han helt naturligt, kriget var i hans ögon ett
grumligt vatten, där den, som ej fruktade litet smuts, med
fördel kunde lägga ut sina krokar. Hvisslande refrängen
till en populär slagdänga red han framåt i det stolta
medvetandet att hafva gjort något, som utplånade minnet af många
forna galgstreck och höjde honom högt öfver det, han förut
varit.
Men ännu voro alla faror långtifrån öfverståndna.
Framemot morgonen började hans häst snafva och snubbla,
och medan han svärjande öfver sin otur slet sönder djurets
mun och sargade dess ljumskar, dök en vida farligare fiende
upp som ur jordens innandömen.
Van der Nath var bredvid honom, innan han hunnit
fatta hvarifrån han kommit, och hans bössa hvilade öfver
sadelbommen,
En gång förut hade Blenkins trott det vara ute med
sig, nu var han säkert öfvertygad därom. Och samma
besinningslösa rädsla, som hindrat honom från att tänka
på räddning undan flodhästpiskan, störtade åter
obarmhärtigt öfver honom. Armarne hängde slappa ned utefter
hans sidor, hjärnan svek och hjärtat upphörde att slå.
Van der Nath styrde sin häst intill hans, såg honom
djupt i ögonen och sade:
»Stackare!»
Så vinkade han med handen, som om han strukit ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
