Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
KAP. XI.
Vid branten.
Den sex månader långa torkan var förbi och en
syndaflod dränkte den kruttorra marken. I hvarje den minsta
fördjupning bildades rännilar, hvilka sökte sig väg till de
tomma flodbäddarne, där på en gång vreda strömmar
skummade och fräste. Det blåste starkt och vinden tjöt i
kaktusträden, slet loss de köttiga bladen och bräckte grenarne
medan regnbyarne entonigt plaskade mot jorden, som efter
att girigt hafva sugit upp den första fuktigheten lät
öfver-flödet rinna bort och liksom vred sig i harmsna
krampryckningar, öfver att mycket för mycket gafs, när en ringa del
varit nog. Öfver slätten hveno alltjämt stormilarne, fösande
ogenomträngliga regnskurar framför sig, svepande in allt i
en färglös disighet, suddande ut konturer och linier.
Midt i detta oväder, hvilket liksom genom ett
trollslag förvandlat landet till något, hvad karaktär och utseende
beträffar, så vidt skildt från hvad det varit, att det endast
med möda kunde kännas igen, färdades en ensam ryttare.
Tyglarne lågo lösa öfver springarens hals, mannens armar
hängde slappa utefter sidorna, och i stället för att söka skydda
hufvudet hade han tagit hatten af-sig, så att det var
obetäckt. Vattnet dröp från hans genomvåta kläder, föll ned
på hästens sidor, letade sig väg öfverallt och rann bort, endast
för att lämna rum för mer af det, som oupphörligt flödade
ned. Hästen gick steg för steg, vände ibland spörjande
hufvudet bakåt, som om han velat framställa en stum fråga,
hvartill denna vansinniga färd genom regn och dimmor,
i kyla och stormtjut tjänat. Men mannen såg ingenting.
Hans ögon stirrade glanslösa ut i det tomma intet, fukten
märkte han ej, hans sinnen slumrade och kroppen tycktes
okänslig för allt.
Hästen gick vidare och vidare, flyttade fötterna
motvilligt och tvekande, ristade sig emellanåt, så att
vattendropparne stänkte ifrån honom, och var nästa sekund lika
våt igen. Och ryttaren satt där, som en i sten huggen
bildstod, vetande hvarken af fruktan eller hopp, kännande
intet annat än att lyckan, det han kallat så, var ett bräck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
