Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
Men utom han funnos inga lefvande på dessa slätter, hvad
hade då döden där att skaffa?
Mannen förstod det ej, hans hjärna var förlamad och
orkade ej arbeta sig förbi en viss punkt. Blott ett höll
den segt och ihärdigt fast som om allt, det största och
det minsta, berott därpå, och hvarje gång vinden genom
regnets sorl bar ett främmande ljud till honom, rätade han
upp sig, grep bössan och väntade. Det var kanhända
ljudet af hästfötter, det var kanhända fienden, som skulle
skänka honom det enda, han begärde och hoppades något
af. Men det var aldrig något . . . aldrig . . . något. Han
var dömd att irra som en osalig utan fotfäste vid jorden, utan
hopp om evigheten. Döden, som han ville jaga fatt,
undvek honom, befrielsen fanns ej, ödet hade glömt den
olycklige.
En tidrymd, hvars längd han ej gjort något försök
att beräkna, låg bakom honom. Regnskurarne upphörde
efter hand och solen sken emellanåt, en annan årstid
beredde sig att taga det öde landet i besittning. Han red
alltjämt utan att veta hvart, red och red och red . . .
De vida slätterna hade han lämnat och kommit in
bland en terräng, hvars kullar och gropar öfverallt bildade
utmärkta gömställen. Solstrålarne liksom väckte honom
ur dvala, det, som försiggick rundt omkring, födde något
liknande i hans inre. Han fick fatt i en tanketråd, tvinnade
den i sin ovana hjärna och lyckades intala sig, att döden
måste lura här. Han log ansträngt och bemödade sig att
bland de minnen, som skrämde honom, leta fram hvad han
trodde skulle föreställa en bön om nåd, den enda nåd han
åtrådde.
Och se, svaret kom genast. Ett bösskott smällde skarpt
och ett hvinande ljud tätt intill hans hufvud förkunnade, att
man skjutit på honom. Han vaknade med ens upp ur sin
själsfrånvaro, kände sig åter vara en människa, som en
mild försyn tagit i sitt beskydd, men i sin glädje öfver att stå
inför befrielsen glömde han att sätta sig i försvarsställning
och höjde sina händer uppåt för att tacka en högre makt
hvars tillvaro han äfven glömt under dessa kringirrandets
dagar. Han väntade den andra kulan, han väntade . . .
Femtio steg längre bort reste sig en man bakom några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
