Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
kvinnan varit ensam eller funnos äfven barn närvarande,
hvad hade de sett och hvar voro de nu? De båda betraktarne
visste ingenting, det här var en enstaka episod bland många
liknande, begångna af svarta eller hvita, som sedermera
kanske skulle blygas för sina gärningar, men som likväl gjort
just detta.
Det var helt enkelt en af krigets många smådetaljer,
en af dess naturliga följder.
Van der Nath återfann sig själf först och med en
visionärs styrka och envishet upprepade han.
»Sådant händer i alla krig.» Det var skäl nog, gjorde
hvarje förklaring öfverflödig och innehöll allt, som kunde
sägas. Och med det orubbliga lugn, han nästan hela tiden
visat, tillade han. »Ser du, broder, vi människor förmå
aldrig böja oss tillräckligt djupt.»
»Jo, det finns en gräns», röt "Westhuizen.
»Men hvar? Och hvem kan se den?»
De stodo en stund rådvilla och smögo sedan tysta ut,
häpna inför den djuriska vildhet, som kriget för med sig.
De tyckte sig ännu se den skräckslagna blicken i den dödas
vidöppna ögon och den skrämde dem, gjorde rummet för
trångt och luften för kvaf att inandas. De sprungo i sad
larne och redo snabbt sin väg, men när de menade sig hafva
hunnit nog långt, höllo de inne och sågo i skymningen
tillbaka mot det öde huset, hvars takstolar spöklika höjde sig
upp mot en himmel, som ej visste af något förbarmande.
»Vi glömde ett», sade van der Nath, »vi skola göra
henne den sista tjänsten.» Och han vände lugnt om.
»Ja, hon är ju en af de våra», inföll Westhuizen och
följde hans exempel.
»Hon är mer, en medmänniska.»
Den andre såg nyfiket på honom, det låg en
tillrättavisning i svaret, han hörde det väl, men mannen bredvid hade
förefallit så besynnerlig hela tiden, och han brydde sig ej
om ord, det hade varit löjligt på en väg, där handlingar
calade ett så lättfattligt språk till dem. Och för öfrigt
sade sig Westhuizen, som oupphörligt brusade upp och
utstötte förbannelser eller hämndrop, när han öfverallt såg
de talrika vittnesbörden på människors förstörelselust, allt
det, som sönderbrutet och värdelöst strötts huller om buller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
